SJÄLVMORD BLAND SOLDATER - ETT EXISTENTIELLT PROBLEM

Den 10 juni 2012 hör jag på ekot att självmord bland soldater är ett växande problem i USA.
Under 2012 har de soldater som dött för egen hand varit betydligt fler än de som dukat under i strid.
En talesman för Pentagon säger i en kommentar, att militären fortfarande har svårigheter med attityder kring psykiska problem, trots flera års försök att förändra inställningen hos framför allt de amerikanska befälen.

Vad är nu detta? Vad är det som händer? Och hur försöker man förklara det?
Handlar det verkligen om attityder kring psykiska problem?
Handlar det inte i stället om vad som händer med en människa som tvingas - lockas in - i ett orättfärdigt krig? Som bär en existentiell skuld på sina unga axlar som ingen vill kännas vid?

Efter Vietnamkriget var det många av de hemvändande soldaterna som begick självmord.
Det fanns också de som sökte sig till de kanadensiska skogarna för att leva ett enstöringsliv, långt från det omgivande etablerade samhället.
Varför?
Flera av dem förklarade det med att de bar på så mycken skuld för vad de hade blivit indragna i, gärningar de hade begått mot oskyldiga människor, kvinnor och barn, att de inte längre kunde leva i ett samhälle som inte förstod, som inte erkände, som inte delade denna skuldbörda.

Detta är inte ett psykiskt problem.
Det ökande antalet självmord bland soldaterna är en djupt existentiell fråga.

Ett land som sänder ut sina unga män - och kvinnor - att strida och dö - och döda! - inte för att försvara detta sitt land mot angripare utan för att försvara sina rent ekonomiska intressen i främmandeland befinner sig i ett moraliskt moras.
Det ökande antalet självmord bland soldater är ett tecken på detta.

Hur är det med de soldater från Danmark som skickas ut till Afghanistan?
Hur är det med de soldater i Sverige som skickas till Afghanistan?
Hur ser det krig ut som de blir involverade i?
Vet vi det? Vågar vi se det? Är vi som medborgare i Sverige beredda att ta vårt existentiella ansvar?