Det här är två skulpturer av Gustav och Ulla Kraitz
som har namnet "Trygghet", fotograferade av Bengt Oberger
Denna dag, den 30 juni 2012, har jag varit på en vernissage till en utställning av de bägge skulptörerna Gustav och Ulla Kraitz.
Det var en underbart vacker sommardag. Det var en mycket vacker utställning.
Den ägde rum i Höganäs museum.
Jag vandrade runt och njöt av skönheten, av formerna, av färgerna - och av livet självt.
Plötsligt upptäcker jag att jag är bevakad - av forskande, misstänksamma ögon, ögon som jag inte kan upprätta någon kontakt med. Jag vänder mig om och upptäcker att några meter ifrån mig står Lars Vilks. Han är åtföljd till denna vernissage av två säkerhetsvakter, säkerhetsvakter, som har till uppgift att bevaka oss alla. Senare upptäcker jag en tredje säkerhetsvakt utanför museientrén.
I ett slag förändras verkligheten - min närvaro, min upplevelse av förankring i en verklighet. En verklighet som tett sig som att jag med glädje delat en konstupplevelse tillsammans med människor omkring mig.
Och nu - vad händer?
Hårda, bevakande, kontaktlösa ögon riktas mot mig. Är jag en potentiell terrorist? Är jag bara en aktör i Lars Vilks konstexperiment? Är jag hotad? Eller är allt bara ett skådespel? Är själva livet bara ett konstexperiment? Är min närvaro i livet bara ett konstexperiment?
Vad är det egentligen som Lars Vilks drar in oss alla i? Och vad är det, som vi, värnlöst och naivt låter honom dra in oss i? Vart tar vår möjlighet till spontan närvaro i livet vägen? Vart tar vår glädje över en delad konstupplevelse vägen?
Jag lämnar denna utomordentligt vackra utställning med tacksamhet mot Ulla och Gustaf Kraitz för vad de ger oss och med vrede riktad mot Lars Vilks för vad han berövar oss.
Inlägg
Så olika ens erfarenheter kan te sig. Själv har jag varit en del av konstprojektet sen jag var med och arrangerade seminariet på Berwaldhallen i september 2007, veckan efter att Al-Qaida hade satt ett pris på Lars Vilks huvud. Jag har därefter haft nöjet att få lyssna på Lars Vilks vid ytterligare några tillfällen och då utan att för ett ögonblick låta upplevelsen fördunklas av att SÄPO kollat igenom mina väskor.
SvaraRaderaJag förstår att du anser dig vara oskyldigt drabbad som inte hade valt sällskapet på konstutställningen. Faktum är att detsamma gäller alla de som befann sig på Drottninggatan för några år sedan när en galen islamist fann sig tvingad att lämna fru och barn för att resa hit och högexplosivt demonstrera sin frustration över något som personen faktisk kunnat ge blanka fan i.
Det finns nämligen något som stör mig betydligt mer än allt annat i den här historien: Att om en person ritar en teckning, och gör ett påstående om vad den föreställer* som inte faller islamister i smaken, så leder det till mordhot. Om du har ett papper och en penna så kan du testa själv. Klottra ner något som med lite god vilja kan identifieras som en vovve. Komplettera med några raskt cirklande svep för att markera en turban. Påstå att detta föreställer profeten Mohammad. Voila! Med dessa snabba pennstreck har du faktiskt kvalificerat dig till ett prompt löfte om avdagatagande, från självaste Al-Qaida. Så enkelt är det. Lycka till!
*) Jag brukar fråga hur man så säkert kan veta att teckningen föreställer Mohammad? Kolla igen, lite noggrannare, nästa gång och fundera på om det ändå inte är Ali??