Liv, död och närvaro

I min trädgård har en kaprifol fått nytt liv med stöd av en för några år sedan död alm, som vi valde att behålla som skulptur. Jag kan stå länge och betrakta den och fascineras av denna väv av liv och död. Högst upp på stubben sitter en koltrast och sjunger. Det ljuder genom hela trädgården. Doften av kaprifolen och av en blommande lind där bredvid fyller luften. Sinnena fylls till brädden av närvaro.

Doft, syn, hörsel, kropp - NÄRVARO - i kött och blod. Mina bara fötter i gräset.

En granne kommer in i trädgården, vi hälsar på varandra, vi talar med varandra, utbyter litet tankar, säger hej och går vidare. 

Människor lever, människor dör. När man blir äldre är det allt fler som dör omkring en, människor som man delat liv med på ett eller annat sätt. Då blir det allt viktigare att våga vara - i det som är liv - och det som är död. Att våga se hur det vävs samman, våga stanna i smärtan och våga stanna i glädjen.

Denna reflexion väcktes i mig efter att jag har hört på radion och läst i tidningen att allt färre människor deltar i begravningar i dag. Enligt statistiken har antalet halverats sedan slutet på 80-talet.

Christian Rachette, etnolog och kulturhistoriker på Nordiska museet, tror att en förklaring kan vara att vi umgås på andra sätt i dag.

- Allt fler människor har instrumentella kontakter med varandra. Och de här primärgrupperna som familj och släkt har en mindre betydelse. När man pratar om släkt och familj omfattar det färre människor i dag än vad det gjorde tidigare, säger han.

En instrumentell kontakt...

Vad innebär det av närvaro - av kropp, av sinnen, av beröring, av glädje, av sorg...?

Jag står kvar vid min kaprifol och söker tröst i koltrastens sång. 

Nationaldagen 6 juni 2013

I dag den 6 juni 2013 - Sveriges nationaldag - läser jag som huvudrubrik i Svenska Dagbladet:
VARUMÄRKET SVERIGE HAR TAPPAT ANSEENDE.

Hela mitt jag opponerar sig mot denna mening, denna beskrivning.
Jag blir upprörd i mitt innersta.
Jag lever - och jag vill leva! - i ett land, ett fantastiskt land, och inte i ett varumärke.
Den 6 juni 2009, en strålande sommardag, höll jag ett tal vid firandet av Nationaldagen på Bjäre Hembygdsgård mellan Torekov och Båstad.
Jag vill återvända till delar av det talet.
Jag vill nämligen leva i ett land att älska och inte ett varumärke att sälja!

Det är den 6 juni i dag. Nationaldagen.

Den svenska flaggans dag. Sedan 1983 officiellt Sveriges Nationaldag. 

Sedan 2005 är dagen också en helgdag.

När jag fick den här förfrågan – för mig litet överraskande –

att hålla högtidstalet här i dag – så satte det mig i rörelse att ta reda på litet mer om vad det egentligen är vi firar, vad vi helgar med denna helgdag.

Vårt land … Vår blågula flagga… vårt landskap… vår natur… det samhälle vi har byggt upp genom århundraden…

Vår nation...

Vad är nu en nation? 

I uppslagsboken:

Av latin. Egentligen släkte.

Folk, sammanslutning av människor med gemensam härkomst, styrelse, rättsordning, språk och kultur.

Nu är det ju så att nation och framför allt nationalism inte är ett okontroversiellt begrepp.

Nationaldagen är inte en okontroversiell företeelse.

På olika platser runt om i landet fruktar man sammanstötningar och främlingsfientliga demonstrationer i dag.

Man slåss om Sverige. Vems är landet? Vem har rätt att fira?

Vem får inte vara med? Vem är svensk? Vem är inte svensk?

Så kan detta med nation ha en förfärlig skuggsida. En sida som stänger ute, som stöter ut, som begränsar, som aggressivt sätter upp en motsättning mellan oss och de andra.

I rädslan för detta kan det lätt bli så att man tar avstånd från det hela, att man inte ens vill vara med och fira, inte ens tycker det är rätt att fira.

Här skulle jag nu vilja gå tillbaka till mina erfarenheter som psykolog, som psykoterapeut.

Grunden för all glädje och samlevnad och all möjlighet till växande är att man lär känna sig själv, på gott och ont. Att man kan acceptera sig själv, sina styrkor – och – sina svagheter. Detta är själva förutsättningen för att man också skall kunna möta ”den andre” – utan rädsla och utan prestige.

Jag menar att detta är någonting som gäller också på det kollektiva planet.

Vi behöver känna oss själva som svenskar, som svensk nation - våra styrkor och våra svagheter - vara stolta och glada över det vi har anledning att vara glada och stolta över. Jag menar att det är oerhört viktigt för att kunna se vad vi samtidigt behöver förändra och förbättra.

Det är så vi kan skapa ett konstruktivt möte med andra kulturer och med människor som inte har sina ursprungliga rötter här, men som lever här med oss nu och tillsammans med vilka vi skall skapa ett öppet och mänskligt samhälle.

Jag gjorde för ett antal år sedan en film om en man från Marocko, Ali Bourequat, som hade suttit fängslad i hemliga marockanska fängelser i 18 år, varav han tillbringat 11 år i totalt mörker.

Han kom till Sverige i samband med visningen av filmen och kom också att tillbringa en hel del tid här.

Han sa till mig vid ett tillfälle: Men Ingela, är du medveten om att du lever i ett av de anständigaste länderna på jorden.

Så – glädjen… stoltheten… över vårt land

Låt mig försöka formulera den:

Först och främst:

Vår natur…

Det är faktiskt den som först besjungs i ”Sveriges Flagga”

Och i Nationalsången ”Du gamla, du fria”

Lyssna till dessa rader:

Flamma stolt mot dunkla skyar

Likt en glimt av sommarens sol

Över Sveriges skogar, berg och byar,

Över vatten av viol.

Eller i ”Nationalsången”

Du gamla du fria du fjällhöga Nord

Du tysta du glädjerika sköna

Jag hälsar dig vänaste land uppå jord

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Själv kan jag känna, när jag kommer körande i kvällningen

vid Grevie backar och ser ut över ängderna

och ser Kullens blånande profil och hur havet ligger där

som hamrat silver, hur det formligen värker i mig

av kärlek till detta landskap.

Och årstidsväxlingarna…

Den blå scillan som täcker gräsmattan om våren

De ljusa sommarkvällarna

Höstens djupnande färger och dofter

Ja till och med vinterns mörker och grådis här nere

i Skåne har jag kommit att älska, detta grådis,

som sedan öppnar sig mot ett nytt fantastiskt vårljus.

Nu tror jag inte det var naturen i första hand som Ali Bourequat tänkte på när han beskrev Sverige som ett av de anständigaste länderna i världen.

Snarare var det rättsäkerheten, avsaknaden av korruption, en skola för alla, omvårdnad av gamla och barn, möjligheten för en sjuk människa att få hjälp, även om hon inte har pengar, allemansrätten, möjligheten för oss alla att röra oss i vår vackra natur.

Det finns mycket som vi har anledning att vara glada och stolta över, mycket som vi som medborgare i detta land har byggt upp under åren.

Det som nu gäller är att värna det vi har byggt upp och det vi älskar.

Därifrån kan vi möta andra. Därifrån kan vi bli generösa. Därifrån kan vi förbättra det som behöver förbättras. Och tillsammans se till att vi skapar ett riktigt gott och mänskligt samhälle i detta land Sverige!

I dag, 4 år senare, ser jag med förskräckelse hur mycket av det vi haft anledning att vara glada och stolta över bryts ner och säljs ut - och utbjuds till försäljning! - allt för att skapa ett effektivt "Varumärket Sverige".

Kära alla människor i detta land, låt oss älska och värna det som är värt att älska och värna och inte lämna ut det till en brutal marknad!

Torekov 6 juni 2013

Ingela Romare

 

BODY WORLDS Nu blir jag rädd 2

Det andra som gjorde mig rädd var en utställning som nyligen öppnats i Södertälje med rubriken  Body Worlds.
Den utgörs av verkliga människor som donerat (sålt?) sina kroppar till en sorts plastbehandling för att som preparerade lik kunna  ställas ut och beskådas, till senor och nerver, muskler och hjärna.
Man menar i marknadsföringen att detta möjliggör för oss att verkligen lära känna människokroppen och man talar till och med om utställningen som en hyllning till livet.

I SR:s Kulturnytt ställer man sig frågan om detta är spektakulär underhållning eller om det är folkbildning.

Jag tvekar inte ett ögonblick att påstå att det är grov spektakulär underhållning. I dagens läge finns alla möjligheter att tekniskt framställa människokroppen till beskådande i bildningssyfte, om det är det man är ute efter.
Men det räcker tydligen inte. Man lägger till detta makabra inslag att det faktiskt är "levande" människor i likform, som vi ser, något som ger en sorts ökad kittlande dramatik till det vi upplever.

Jag blir så rädd. Och jag blir så ledsen. Har vi gått över alla etiska gränser i vår kommersialiserade underhållningsvärld? Är vi fullständigt förförda? Kan vi vänja oss vid allt?
Kan nu allting, faktiskt allting, säljas och köpas? Är allting till salu?
Jag blir rädd.
Och jag blir verkligen ledsen.
 

IRON SKY - Nu blir jag rädd!

I veckan som gick fick jag ta del av två ting som verkligen skrämde mig.
Vad händer - utan att vi reagerar?
Vilken invänjning sker, vilken avtrubbning utsätts vi för, som får oss att inte längre bli varse faror och - än värre - att mer och mer förlora vår mänsklighet.
Jag skall berätta om de två ting som skrämt mig.
Först var det denna reklam för en film med titeln "Iron sky"(Järnhimlen) som släpps på Dvd 15 augusti.

Den 15/8 invaderar "Iron Sky". Den omtalade sci fi-parodin  som delvis har finansierats av fansen själva.  Det är ett hejdlöst roligt och actionfyllt rymdäventyr med  häpnadsväckande specialeffekter. 1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka. Vid andra världskrigets slut flydde nazisterna till "the dark side  of the moon" och byggde upp en hemlig månbas, en flotta med  rymdskepp och förberedde sig för att erövra jorden. När en  amerikansk astronaut landar lite väl nära månbasen och tillfångatas,  tillsammans med sin fantastiska smart phone, inser man  att ett teknologiskt genombrott skett på jorden och åker för att hämta  fler. Väl där, 70 år senare, är det dags.  Fjärde riket ska resas. Läs texten noggrannt och eftertänksamt! 1. ... som delvis finansierats av fansen... 2. ... hejdlöst roligt rymdäventyr... 3. 1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka. 4. Fjärde riket skall resas. 5. ... hejdlöst roligt...  Är det så? Är det verkligen så, att vi förmodas smälta detta  som hejdlöst rolig underhållning? Har vi kommit därhän? Har vi verkligen det? Jag blir rädd. Jag läste nyligen Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll -   på vägen från Auschwitz", en berättelse om faderns liv  under nazisterna. Läs den ber jag er. Läs den! I denna dag, då nära nog allting verkar kunna exploateras  som häftig underhållning, måste vi uppenbarligen värna vår mänsklighet, vår förmåga till inlevelse och insikt. Om bristen på mänsklig inlevelse och insikt handlar en andra  sak som skrämde mig nyligen, något som jag återkommer till.

Lars Vilks och "konstexperimentet"

En kommentar till mitt inlägg den 30 juni kring "Konst, glädje och verklighet":
För att förstå mer hur jag ser på det som händer kring yttrandefriheten, konsten och glädjen läs mitt blogginlägg i april i år, en artikel som jag inte fick publicerad någonstans.
Med varm hälsning
och en uppmaning till både känsla och tanke kring det som händer omkring oss i vår värld i dag.
Ingela Romare

KONST, GLÄDJE OCH VERKLIGHET

Det här är två skulpturer av Gustav och Ulla Kraitz 

som har namnet "Trygghet", fotograferade av Bengt Oberger

Denna dag, den 30 juni 2012, har jag varit på en vernissage till en utställning av de bägge skulptörerna Gustav och Ulla Kraitz.

Det var en underbart vacker sommardag. Det var en mycket vacker utställning. 

Den ägde rum i Höganäs museum.

Jag vandrade runt och njöt av skönheten, av formerna, av färgerna - och av livet självt.

Plötsligt upptäcker jag att jag är bevakad - av forskande, misstänksamma ögon, ögon som jag inte kan upprätta någon kontakt med. Jag vänder mig om och upptäcker att några meter ifrån mig står Lars Vilks. Han är åtföljd till denna vernissage av två säkerhetsvakter, säkerhetsvakter, som har till uppgift att bevaka oss alla. Senare upptäcker jag en tredje säkerhetsvakt utanför museientrén.

I ett slag förändras verkligheten - min närvaro, min upplevelse av förankring i en verklighet. En verklighet som tett sig som att jag med glädje delat en konstupplevelse tillsammans med människor omkring mig.

Och nu - vad händer? 

Hårda, bevakande, kontaktlösa ögon riktas mot mig. Är jag en potentiell terrorist? Är jag bara en aktör i Lars Vilks konstexperiment? Är jag hotad? Eller är allt bara ett skådespel? Är själva livet bara ett konstexperiment? Är min närvaro i livet bara ett konstexperiment?

Vad är det egentligen som Lars Vilks drar in oss alla i? Och vad är det, som vi, värnlöst och naivt låter honom dra in oss i? Vart tar vår möjlighet till spontan närvaro i livet vägen? Vart tar vår glädje över en delad konstupplevelse vägen?

Jag lämnar denna utomordentligt vackra utställning med tacksamhet mot Ulla och Gustaf Kraitz för vad de ger oss och med vrede riktad mot Lars Vilks för vad han berövar oss.  

SJÄLVMORD BLAND SOLDATER - ETT EXISTENTIELLT PROBLEM

Den 10 juni 2012 hör jag på ekot att självmord bland soldater är ett växande problem i USA.
Under 2012 har de soldater som dött för egen hand varit betydligt fler än de som dukat under i strid.
En talesman för Pentagon säger i en kommentar, att militären fortfarande har svårigheter med attityder kring psykiska problem, trots flera års försök att förändra inställningen hos framför allt de amerikanska befälen.

Vad är nu detta? Vad är det som händer? Och hur försöker man förklara det?
Handlar det verkligen om attityder kring psykiska problem?
Handlar det inte i stället om vad som händer med en människa som tvingas - lockas in - i ett orättfärdigt krig? Som bär en existentiell skuld på sina unga axlar som ingen vill kännas vid?

Efter Vietnamkriget var det många av de hemvändande soldaterna som begick självmord.
Det fanns också de som sökte sig till de kanadensiska skogarna för att leva ett enstöringsliv, långt från det omgivande etablerade samhället.
Varför?
Flera av dem förklarade det med att de bar på så mycken skuld för vad de hade blivit indragna i, gärningar de hade begått mot oskyldiga människor, kvinnor och barn, att de inte längre kunde leva i ett samhälle som inte förstod, som inte erkände, som inte delade denna skuldbörda.

Detta är inte ett psykiskt problem.
Det ökande antalet självmord bland soldaterna är en djupt existentiell fråga.

Ett land som sänder ut sina unga män - och kvinnor - att strida och dö - och döda! - inte för att försvara detta sitt land mot angripare utan för att försvara sina rent ekonomiska intressen i främmandeland befinner sig i ett moraliskt moras.
Det ökande antalet självmord bland soldater är ett tecken på detta.

Hur är det med de soldater från Danmark som skickas ut till Afghanistan?
Hur är det med de soldater i Sverige som skickas till Afghanistan?
Hur ser det krig ut som de blir involverade i?
Vet vi det? Vågar vi se det? Är vi som medborgare i Sverige beredda att ta vårt existentiella ansvar?