I min trädgård har en kaprifol fått nytt liv med stöd av en för några år sedan död alm, som vi valde att behålla som skulptur. Jag kan stå länge och betrakta den och fascineras av denna väv av liv och död. Högst upp på stubben sitter en koltrast och sjunger. Det ljuder genom hela trädgården. Doften av kaprifolen och av en blommande lind där bredvid fyller luften. Sinnena fylls till brädden av närvaro.
Doft, syn, hörsel, kropp - NÄRVARO - i kött och blod. Mina bara fötter i gräset.
En granne kommer in i trädgården, vi hälsar på varandra, vi talar med varandra, utbyter litet tankar, säger hej och går vidare.
Människor lever, människor dör. När man blir äldre är det allt fler som dör omkring en, människor som man delat liv med på ett eller annat sätt. Då blir det allt viktigare att våga vara - i det som är liv - och det som är död. Att våga se hur det vävs samman, våga stanna i smärtan och våga stanna i glädjen.
Denna reflexion väcktes i mig efter att jag har hört på radion och läst i tidningen att allt färre människor deltar i begravningar i dag. Enligt statistiken har antalet halverats sedan slutet på 80-talet.
Christian Rachette, etnolog och kulturhistoriker på Nordiska museet, tror att en förklaring kan vara att vi umgås på andra sätt i dag.
- Allt fler människor har instrumentella kontakter med varandra. Och de här primärgrupperna som familj och släkt har en mindre betydelse. När man pratar om släkt och familj omfattar det färre människor i dag än vad det gjorde tidigare, säger han.
En instrumentell kontakt...
Vad innebär det av närvaro - av kropp, av sinnen, av beröring, av glädje, av sorg...?
Jag står kvar vid min kaprifol och söker tröst i koltrastens sång.
Inlägg
