BODY WORLDS Nu blir jag rädd 2

Det andra som gjorde mig rädd var en utställning som nyligen öppnats i Södertälje med rubriken  Body Worlds.
Den utgörs av verkliga människor som donerat (sålt?) sina kroppar till en sorts plastbehandling för att som preparerade lik kunna  ställas ut och beskådas, till senor och nerver, muskler och hjärna.
Man menar i marknadsföringen att detta möjliggör för oss att verkligen lära känna människokroppen och man talar till och med om utställningen som en hyllning till livet.

I SR:s Kulturnytt ställer man sig frågan om detta är spektakulär underhållning eller om det är folkbildning.

Jag tvekar inte ett ögonblick att påstå att det är grov spektakulär underhållning. I dagens läge finns alla möjligheter att tekniskt framställa människokroppen till beskådande i bildningssyfte, om det är det man är ute efter.
Men det räcker tydligen inte. Man lägger till detta makabra inslag att det faktiskt är "levande" människor i likform, som vi ser, något som ger en sorts ökad kittlande dramatik till det vi upplever.

Jag blir så rädd. Och jag blir så ledsen. Har vi gått över alla etiska gränser i vår kommersialiserade underhållningsvärld? Är vi fullständigt förförda? Kan vi vänja oss vid allt?
Kan nu allting, faktiskt allting, säljas och köpas? Är allting till salu?
Jag blir rädd.
Och jag blir verkligen ledsen.
 

IRON SKY - Nu blir jag rädd!

I veckan som gick fick jag ta del av två ting som verkligen skrämde mig.
Vad händer - utan att vi reagerar?
Vilken invänjning sker, vilken avtrubbning utsätts vi för, som får oss att inte längre bli varse faror och - än värre - att mer och mer förlora vår mänsklighet.
Jag skall berätta om de två ting som skrämt mig.
Först var det denna reklam för en film med titeln "Iron sky"(Järnhimlen) som släpps på Dvd 15 augusti.

Den 15/8 invaderar "Iron Sky". Den omtalade sci fi-parodin  som delvis har finansierats av fansen själva.  Det är ett hejdlöst roligt och actionfyllt rymdäventyr med  häpnadsväckande specialeffekter. 1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka. Vid andra världskrigets slut flydde nazisterna till "the dark side  of the moon" och byggde upp en hemlig månbas, en flotta med  rymdskepp och förberedde sig för att erövra jorden. När en  amerikansk astronaut landar lite väl nära månbasen och tillfångatas,  tillsammans med sin fantastiska smart phone, inser man  att ett teknologiskt genombrott skett på jorden och åker för att hämta  fler. Väl där, 70 år senare, är det dags.  Fjärde riket ska resas. Läs texten noggrannt och eftertänksamt! 1. ... som delvis finansierats av fansen... 2. ... hejdlöst roligt rymdäventyr... 3. 1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka. 4. Fjärde riket skall resas. 5. ... hejdlöst roligt...  Är det så? Är det verkligen så, att vi förmodas smälta detta  som hejdlöst rolig underhållning? Har vi kommit därhän? Har vi verkligen det? Jag blir rädd. Jag läste nyligen Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll -   på vägen från Auschwitz", en berättelse om faderns liv  under nazisterna. Läs den ber jag er. Läs den! I denna dag, då nära nog allting verkar kunna exploateras  som häftig underhållning, måste vi uppenbarligen värna vår mänsklighet, vår förmåga till inlevelse och insikt. Om bristen på mänsklig inlevelse och insikt handlar en andra  sak som skrämde mig nyligen, något som jag återkommer till.