KONST, GLÄDJE OCH VERKLIGHET

Det här är två skulpturer av Gustav och Ulla Kraitz 

som har namnet "Trygghet", fotograferade av Bengt Oberger

Denna dag, den 30 juni 2012, har jag varit på en vernissage till en utställning av de bägge skulptörerna Gustav och Ulla Kraitz.

Det var en underbart vacker sommardag. Det var en mycket vacker utställning. 

Den ägde rum i Höganäs museum.

Jag vandrade runt och njöt av skönheten, av formerna, av färgerna - och av livet självt.

Plötsligt upptäcker jag att jag är bevakad - av forskande, misstänksamma ögon, ögon som jag inte kan upprätta någon kontakt med. Jag vänder mig om och upptäcker att några meter ifrån mig står Lars Vilks. Han är åtföljd till denna vernissage av två säkerhetsvakter, säkerhetsvakter, som har till uppgift att bevaka oss alla. Senare upptäcker jag en tredje säkerhetsvakt utanför museientrén.

I ett slag förändras verkligheten - min närvaro, min upplevelse av förankring i en verklighet. En verklighet som tett sig som att jag med glädje delat en konstupplevelse tillsammans med människor omkring mig.

Och nu - vad händer? 

Hårda, bevakande, kontaktlösa ögon riktas mot mig. Är jag en potentiell terrorist? Är jag bara en aktör i Lars Vilks konstexperiment? Är jag hotad? Eller är allt bara ett skådespel? Är själva livet bara ett konstexperiment? Är min närvaro i livet bara ett konstexperiment?

Vad är det egentligen som Lars Vilks drar in oss alla i? Och vad är det, som vi, värnlöst och naivt låter honom dra in oss i? Vart tar vår möjlighet till spontan närvaro i livet vägen? Vart tar vår glädje över en delad konstupplevelse vägen?

Jag lämnar denna utomordentligt vackra utställning med tacksamhet mot Ulla och Gustaf Kraitz för vad de ger oss och med vrede riktad mot Lars Vilks för vad han berövar oss.  

SJÄLVMORD BLAND SOLDATER - ETT EXISTENTIELLT PROBLEM

Den 10 juni 2012 hör jag på ekot att självmord bland soldater är ett växande problem i USA.
Under 2012 har de soldater som dött för egen hand varit betydligt fler än de som dukat under i strid.
En talesman för Pentagon säger i en kommentar, att militären fortfarande har svårigheter med attityder kring psykiska problem, trots flera års försök att förändra inställningen hos framför allt de amerikanska befälen.

Vad är nu detta? Vad är det som händer? Och hur försöker man förklara det?
Handlar det verkligen om attityder kring psykiska problem?
Handlar det inte i stället om vad som händer med en människa som tvingas - lockas in - i ett orättfärdigt krig? Som bär en existentiell skuld på sina unga axlar som ingen vill kännas vid?

Efter Vietnamkriget var det många av de hemvändande soldaterna som begick självmord.
Det fanns också de som sökte sig till de kanadensiska skogarna för att leva ett enstöringsliv, långt från det omgivande etablerade samhället.
Varför?
Flera av dem förklarade det med att de bar på så mycken skuld för vad de hade blivit indragna i, gärningar de hade begått mot oskyldiga människor, kvinnor och barn, att de inte längre kunde leva i ett samhälle som inte förstod, som inte erkände, som inte delade denna skuldbörda.

Detta är inte ett psykiskt problem.
Det ökande antalet självmord bland soldaterna är en djupt existentiell fråga.

Ett land som sänder ut sina unga män - och kvinnor - att strida och dö - och döda! - inte för att försvara detta sitt land mot angripare utan för att försvara sina rent ekonomiska intressen i främmandeland befinner sig i ett moraliskt moras.
Det ökande antalet självmord bland soldater är ett tecken på detta.

Hur är det med de soldater från Danmark som skickas ut till Afghanistan?
Hur är det med de soldater i Sverige som skickas till Afghanistan?
Hur ser det krig ut som de blir involverade i?
Vet vi det? Vågar vi se det? Är vi som medborgare i Sverige beredda att ta vårt existentiella ansvar?

6 JUNI - NATIONALDAGEN OCH FRÄMLINGSFIENTLIGHET

För tre år sedan blev jag tillfrågad om jag vill hålla högtidstalet vid firandet av Nationaldagen på Bjäre i nordvästra Skåne, en trakt av Sverige där jag numera bor och lever. 

Spontant tänkte jag att nej det kunde jag inte göra. Nationaldagen är i så hög grad förknippad med nationalism i dess negativa form, med dess dyrkan av den egna nationen och latent - eller öppen - fientlighet mot främlingar och invandrare. 

Men så undrade jag om det inte skulle vara möjligt att gå ett steg vidare, att betrakta det hela i ett djupare perspektiv. Att våga se hur glädjen över - och kärleken till - det egna landet, till det vi hittills byggt upp, kanske till och med kan vara en förutsättning för att vi med öppenhet och generositet kan välkomna dem som kommer hit.

Detta är det tal jag höll den 6 juni 2009

Det är den 6 juni i dag. Nationaldagen.

Den svenska flaggans dag. Sedan 1983 officiellt Sveriges Nationaldag 

Sedan 2005 är dagen också en helgdag.

När jag fick den här förfrågan – för mig litet överraskande –

att hålla högtidstalet här i dag – så satte det mig i rörelse att ta reda på litet mer om vad det egentligen är vi firar, vad vi helgar med denna helgdag.

Vårt land … Vår blågula flagga… vårt landskap… vår natur… det samhälle vi har byggt upp genom århundraden…

Och varför just i dag, Varför just den 6 juni?

Jag går till min kalender, som ger mig upplysningar om våra seder, bruk och högtider och läser:

Det finns två anledningar till att man valt den 6 juni.

Den första:

Det var denna dag, år 1523, (dvs för 486 år sedan) som Gustaf Vasa kröntes till Sveriges konung.

Jag går vidare i mitt fördjupade sökande och vill veta mer om Gustav Vasa.

Nu läser jag i Norstedts Uppslagsbok från 1952, 5:e upplagan:

Gustav Vasa är den svenska nationalstatens grundare. I hans regeringskonst förenades djärvhet och försiktighet. Ordets gåva ägde han som ingen annan. Gustav Vasas styrelse var alltigenom personlig, buren av en väldig omfattande kraft och en stor praktisk klokhet. Rikshushållningen bragtes i ordning och förvaltningen gjordes effektiv på ett sätt som aldrig förr.

Så han var den förste att skapa ordning i riket Sverige.

När jag frågade en god vän vad han tyckte om i Sverige så svarade han bland annat att det kanske var just detta: att det finns en ordning – i god mening – att det är välordnat, ibland kanske litet för mycket, men dock.

Den andra anledningen:

Det var denna dag som 1809 års regeringsform antogs – dvs i dag för exakt 200 år sedan. Vad var då 1809 års regeringsform?

Jo det var faktiskt basen i vår grundlag och kom som sådan att gälla ända fram till 1974.

Så här var det:

Efter 1809 års revolution, då Gustav IV Adolf hade avsatts, tog riksdagen grundlagsstiftningen i sin egen hand och lade den 2 juni fram ett förslag, som togs av de fyra stånden. Först sedan hertigen/regenten Karl XIII samtyckt till den nya regeringsformen kunde han krönas till Sveriges konung den 6 juni 1809. Lösenordet var ”Konstitution först. Kung sedan!”.  Enväldet var avskaffat! Makten hade nu förflyttats från kung till riksdag! Ett viktigt steg i utvecklandet av vår demokrati!

Denna regeringsform kom sedan att vara i kraft ända fram till 1974.

Jag skulle vilja säga några ord om 1974 års regeringsform. Det är en liten utvikelse, men på sätt och vis av särskilt intresse för oss här på Bjäre.

Efter parlamentarismens genombrott efter Första världskriget i Sverige tedde sig den gamla grundlagen, 1809 års regeringsform, som ålderdomlig i flera avseenden. Det lades fram olika förslag till grundlagsändringar genom åren och de belystes grundligt av statliga utredningar under 1950-talet. I slutet av 1960-talet intensifierades arbetet, och under ett par sommarveckor i Torekov 1970 kom de svenska riksdagspartierna överens om hur grundlagen skulle se ut, den så kallade "Torekovskompromissen".

Jag tycker det är fascinerade att tänka sig att det var härute på Bjärehalvön, ute i Torekov, som vår nuvarande grundlag tog form.

Var höll de hus? Var satt de? På Kategatt?

Med denna grundlag som alltså togs 1974 försköts makten ytterligare ett steg från kungen till riksdagen, dvs till folket.

Så här har vi nu vårt land, vår nation.

Vad är nu en nation? Uppslagsboken igen:

Av latin. Egentligen släkte.

Folk, sammanslutning av människor med gemensam härkomst, styrelse, rättsordning, språk och kultur.

Nu är det ju så att nation och nationalism inte är ett okontroversiellt begrepp i våra dagar.

Nationaldagen inte en okontroversiell företeelse.

På olika platser runt om i landet fruktar man sammanstötningar och främlingsfientliga demonstrationer i dag.

Man slåss om Sverige. Vems är landet? Vem har rätt att fira?

Vem får inte vara med? Vem är svensk? Vem är inte svensk?

Så kan nationalismen ha en förfärlig skuggsida. En sida som stänger ute,

som stöter ut, som begränsar, som aggressivt sätter upp en motsättning mellan vi och dem.

I rädslan för detta kan det lätt bli så att man tar avstånd från det hela, att man inte ens vill vara med och fira, inte ens tycker det är rätt att fira.

Här skulle jag nu vilja gå tillbaka till mina erfarenheter som psykolog, som psykoterapeut.

Grunden för all glädje och samlevnad och all möjlighet till växande är att man lär känna sig själv, på gott och ont. Att man kan acceptera sig själv, sina styrkor – och – sina svagheter. Detta är själva förutsättningen för att man också skall kunna möta ”den andre” – utan rädsla och utan prestige.

Jag menar att detta är någonting som gäller också på det kollektiva planet.

Vi behöver känna oss själva som svenskar, som svensk nation - våra styrkor och våra svagheter - vara stolta och glada över det vi har anledning att vara glada och stolta över. Jag menar att det är oerhört viktigt för att kunna se vad vi samtidigt behöver förändra och förbättra.

Det är så vi kan skapa ett konstruktivt möte med andra kulturer och med människor som inte har sina ursprungliga rötter här, men som lever här med oss nu och tillsammans med vilka vi skall skapa ett öppet och mänskligt samhälle.

Jag gjorde för ett antal år sedan en film om en man från Marocko, Ali Bourequat, som hade suttit fängslad i hemliga marockanska fängelser i 18 år, varav han tillbringat 11 år i totalt mörker.

Han kom till Sverige i samband med visningen av filmen och kom också att tillbringa en hel del tid här.

Han sa till mig vid ett tillfälle: Men Ingela, är du medveten om att du lever i ett av de anständigaste länderna på jorden.

Så – glädjen… stoltheten… över vårt land

Låt mig försöka formulera den:

Först och främst:

Vår natur…

Det är faktiskt den som först besjungs i ”Sveriges Flagga”

Och i Nationalsången ”Du gamla, du fria”

Lyssna till dessa rader:

Flamma stolt mot dunkla skyar

Likt en glimt av sommarens sol

Över Sveriges skogar, berg och byar,

Över vatten av viol.

Eller i ”Nationalsången”

Du gamla du fria du fjällhöga Nord

Du tysta du glädjerika sköna

Jag hälsar dig vänaste land uppå jord

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Själv kan jag känna, när jag kommer körande i kvällningen

vid Grevie backar och ser ut över ängderna

och ser Kullens blånande profil och hur havet ligger där

som hamrat silver, hur det formligen värker i mig

av kärlek till detta landskap.

Och årstidsväxlingarna…

Den blå scillan som täcker gräsmattan om våren

De ljusa sommarkvällarna

Höstens djupnande färger och dofter

Ja till och med vinterns mörker och grådis här nere

i Skåne har jag kommit att älska, detta grådis,

som sedan öppnar sig mot ett nytt fantastiskt vårljus.

Nu tror jag inte det var naturen i första hand som Ali Bourequat tänkte på när han beskrev Sverige som ett av de anständigaste länderna i världen.

Snarare var det strävan efter rättsäkerhet, den relativa avsaknaden av korruption, en skola för alla, omvårdnad av gamla och barn, möjligheten för en sjuk människa att få hjälp, även om hon inte har pengar, allemansrätten, möjligheten för oss alla att röra oss i vår vackra natur.

Det finns mycket som vi har anledning att vara glada över, mycket som vi som medborgare i detta land har byggt upp under åren och som i dag, förskräckande nog, kan kännas hotat.

Det som nu gäller är att samtidigt vara glada och stolta över det vi har byggt upp och det vi älskar. 

Och samtidigt värna, verkligen värna det.

Därifrån kan vi möta andra. Därifrån kan vi bli generösa. Därifrån kan vi förbättra det som verkligen behöver förbättras. Och tillsammans se till att vi skapar ett riktigt gott och mänskligt samhälle i detta land Sverige!