Liv, död och närvaro

I min trädgård har en kaprifol fått nytt liv med stöd av en för några år sedan död alm, som vi valde att behålla som skulptur. Jag kan stå länge och betrakta den och fascineras av denna väv av liv och död. Högst upp på stubben sitter en koltrast och sjunger. Det ljuder genom hela trädgården. Doften av kaprifolen och av en blommande lind där bredvid fyller luften. Sinnena fylls till brädden av närvaro.

Doft, syn, hörsel, kropp - NÄRVARO - i kött och blod. Mina bara fötter i gräset.

En granne kommer in i trädgården, vi hälsar på varandra, vi talar med varandra, utbyter litet tankar, säger hej och går vidare. 

Människor lever, människor dör. När man blir äldre är det allt fler som dör omkring en, människor som man delat liv med på ett eller annat sätt. Då blir det allt viktigare att våga vara - i det som är liv - och det som är död. Att våga se hur det vävs samman, våga stanna i smärtan och våga stanna i glädjen.

Denna reflexion väcktes i mig efter att jag har hört på radion och läst i tidningen att allt färre människor deltar i begravningar i dag. Enligt statistiken har antalet halverats sedan slutet på 80-talet.

Christian Rachette, etnolog och kulturhistoriker på Nordiska museet, tror att en förklaring kan vara att vi umgås på andra sätt i dag.

- Allt fler människor har instrumentella kontakter med varandra. Och de här primärgrupperna som familj och släkt har en mindre betydelse. När man pratar om släkt och familj omfattar det färre människor i dag än vad det gjorde tidigare, säger han.

En instrumentell kontakt...

Vad innebär det av närvaro - av kropp, av sinnen, av beröring, av glädje, av sorg...?

Jag står kvar vid min kaprifol och söker tröst i koltrastens sång. 

Nationaldagen 6 juni 2013

I dag den 6 juni 2013 - Sveriges nationaldag - läser jag som huvudrubrik i Svenska Dagbladet:
VARUMÄRKET SVERIGE HAR TAPPAT ANSEENDE.

Hela mitt jag opponerar sig mot denna mening, denna beskrivning.
Jag blir upprörd i mitt innersta.
Jag lever - och jag vill leva! - i ett land, ett fantastiskt land, och inte i ett varumärke.
Den 6 juni 2009, en strålande sommardag, höll jag ett tal vid firandet av Nationaldagen på Bjäre Hembygdsgård mellan Torekov och Båstad.
Jag vill återvända till delar av det talet.
Jag vill nämligen leva i ett land att älska och inte ett varumärke att sälja!

Det är den 6 juni i dag. Nationaldagen.

Den svenska flaggans dag. Sedan 1983 officiellt Sveriges Nationaldag. 

Sedan 2005 är dagen också en helgdag.

När jag fick den här förfrågan – för mig litet överraskande –

att hålla högtidstalet här i dag – så satte det mig i rörelse att ta reda på litet mer om vad det egentligen är vi firar, vad vi helgar med denna helgdag.

Vårt land … Vår blågula flagga… vårt landskap… vår natur… det samhälle vi har byggt upp genom århundraden…

Vår nation...

Vad är nu en nation? 

I uppslagsboken:

Av latin. Egentligen släkte.

Folk, sammanslutning av människor med gemensam härkomst, styrelse, rättsordning, språk och kultur.

Nu är det ju så att nation och framför allt nationalism inte är ett okontroversiellt begrepp.

Nationaldagen är inte en okontroversiell företeelse.

På olika platser runt om i landet fruktar man sammanstötningar och främlingsfientliga demonstrationer i dag.

Man slåss om Sverige. Vems är landet? Vem har rätt att fira?

Vem får inte vara med? Vem är svensk? Vem är inte svensk?

Så kan detta med nation ha en förfärlig skuggsida. En sida som stänger ute, som stöter ut, som begränsar, som aggressivt sätter upp en motsättning mellan oss och de andra.

I rädslan för detta kan det lätt bli så att man tar avstånd från det hela, att man inte ens vill vara med och fira, inte ens tycker det är rätt att fira.

Här skulle jag nu vilja gå tillbaka till mina erfarenheter som psykolog, som psykoterapeut.

Grunden för all glädje och samlevnad och all möjlighet till växande är att man lär känna sig själv, på gott och ont. Att man kan acceptera sig själv, sina styrkor – och – sina svagheter. Detta är själva förutsättningen för att man också skall kunna möta ”den andre” – utan rädsla och utan prestige.

Jag menar att detta är någonting som gäller också på det kollektiva planet.

Vi behöver känna oss själva som svenskar, som svensk nation - våra styrkor och våra svagheter - vara stolta och glada över det vi har anledning att vara glada och stolta över. Jag menar att det är oerhört viktigt för att kunna se vad vi samtidigt behöver förändra och förbättra.

Det är så vi kan skapa ett konstruktivt möte med andra kulturer och med människor som inte har sina ursprungliga rötter här, men som lever här med oss nu och tillsammans med vilka vi skall skapa ett öppet och mänskligt samhälle.

Jag gjorde för ett antal år sedan en film om en man från Marocko, Ali Bourequat, som hade suttit fängslad i hemliga marockanska fängelser i 18 år, varav han tillbringat 11 år i totalt mörker.

Han kom till Sverige i samband med visningen av filmen och kom också att tillbringa en hel del tid här.

Han sa till mig vid ett tillfälle: Men Ingela, är du medveten om att du lever i ett av de anständigaste länderna på jorden.

Så – glädjen… stoltheten… över vårt land

Låt mig försöka formulera den:

Först och främst:

Vår natur…

Det är faktiskt den som först besjungs i ”Sveriges Flagga”

Och i Nationalsången ”Du gamla, du fria”

Lyssna till dessa rader:

Flamma stolt mot dunkla skyar

Likt en glimt av sommarens sol

Över Sveriges skogar, berg och byar,

Över vatten av viol.

Eller i ”Nationalsången”

Du gamla du fria du fjällhöga Nord

Du tysta du glädjerika sköna

Jag hälsar dig vänaste land uppå jord

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Själv kan jag känna, när jag kommer körande i kvällningen

vid Grevie backar och ser ut över ängderna

och ser Kullens blånande profil och hur havet ligger där

som hamrat silver, hur det formligen värker i mig

av kärlek till detta landskap.

Och årstidsväxlingarna…

Den blå scillan som täcker gräsmattan om våren

De ljusa sommarkvällarna

Höstens djupnande färger och dofter

Ja till och med vinterns mörker och grådis här nere

i Skåne har jag kommit att älska, detta grådis,

som sedan öppnar sig mot ett nytt fantastiskt vårljus.

Nu tror jag inte det var naturen i första hand som Ali Bourequat tänkte på när han beskrev Sverige som ett av de anständigaste länderna i världen.

Snarare var det rättsäkerheten, avsaknaden av korruption, en skola för alla, omvårdnad av gamla och barn, möjligheten för en sjuk människa att få hjälp, även om hon inte har pengar, allemansrätten, möjligheten för oss alla att röra oss i vår vackra natur.

Det finns mycket som vi har anledning att vara glada och stolta över, mycket som vi som medborgare i detta land har byggt upp under åren.

Det som nu gäller är att värna det vi har byggt upp och det vi älskar.

Därifrån kan vi möta andra. Därifrån kan vi bli generösa. Därifrån kan vi förbättra det som behöver förbättras. Och tillsammans se till att vi skapar ett riktigt gott och mänskligt samhälle i detta land Sverige!

I dag, 4 år senare, ser jag med förskräckelse hur mycket av det vi haft anledning att vara glada och stolta över bryts ner och säljs ut - och utbjuds till försäljning! - allt för att skapa ett effektivt "Varumärket Sverige".

Kära alla människor i detta land, låt oss älska och värna det som är värt att älska och värna och inte lämna ut det till en brutal marknad!

Torekov 6 juni 2013

Ingela Romare