BODY WORLDS Nu blir jag rädd 2

Det andra som gjorde mig rädd var en utställning som nyligen öppnats i Södertälje med rubriken  Body Worlds.
Den utgörs av verkliga människor som donerat (sålt?) sina kroppar till en sorts plastbehandling för att som preparerade lik kunna  ställas ut och beskådas, till senor och nerver, muskler och hjärna.
Man menar i marknadsföringen att detta möjliggör för oss att verkligen lära känna människokroppen och man talar till och med om utställningen som en hyllning till livet.

I SR:s Kulturnytt ställer man sig frågan om detta är spektakulär underhållning eller om det är folkbildning.

Jag tvekar inte ett ögonblick att påstå att det är grov spektakulär underhållning. I dagens läge finns alla möjligheter att tekniskt framställa människokroppen till beskådande i bildningssyfte, om det är det man är ute efter.
Men det räcker tydligen inte. Man lägger till detta makabra inslag att det faktiskt är "levande" människor i likform, som vi ser, något som ger en sorts ökad kittlande dramatik till det vi upplever.

Jag blir så rädd. Och jag blir så ledsen. Har vi gått över alla etiska gränser i vår kommersialiserade underhållningsvärld? Är vi fullständigt förförda? Kan vi vänja oss vid allt?
Kan nu allting, faktiskt allting, säljas och köpas? Är allting till salu?
Jag blir rädd.
Och jag blir verkligen ledsen.
 

IRON SKY - Nu blir jag rädd!

I veckan som gick fick jag ta del av två ting som verkligen skrämde mig.
Vad händer - utan att vi reagerar?
Vilken invänjning sker, vilken avtrubbning utsätts vi för, som får oss att inte längre bli varse faror och - än värre - att mer och mer förlora vår mänsklighet.
Jag skall berätta om de två ting som skrämt mig.
Först var det denna reklam för en film med titeln "Iron sky"(Järnhimlen) som släpps på Dvd 15 augusti.

Den 15/8 invaderar "Iron Sky". Den omtalade sci fi-parodin  som delvis har finansierats av fansen själva.  Det är ett hejdlöst roligt och actionfyllt rymdäventyr med  häpnadsväckande specialeffekter. 1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka. Vid andra världskrigets slut flydde nazisterna till "the dark side  of the moon" och byggde upp en hemlig månbas, en flotta med  rymdskepp och förberedde sig för att erövra jorden. När en  amerikansk astronaut landar lite väl nära månbasen och tillfångatas,  tillsammans med sin fantastiska smart phone, inser man  att ett teknologiskt genombrott skett på jorden och åker för att hämta  fler. Väl där, 70 år senare, är det dags.  Fjärde riket ska resas. Läs texten noggrannt och eftertänksamt! 1. ... som delvis finansierats av fansen... 2. ... hejdlöst roligt rymdäventyr... 3. 1945 flydde nazisterna till månen. 2018 är de tillbaka. 4. Fjärde riket skall resas. 5. ... hejdlöst roligt...  Är det så? Är det verkligen så, att vi förmodas smälta detta  som hejdlöst rolig underhållning? Har vi kommit därhän? Har vi verkligen det? Jag blir rädd. Jag läste nyligen Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll -   på vägen från Auschwitz", en berättelse om faderns liv  under nazisterna. Läs den ber jag er. Läs den! I denna dag, då nära nog allting verkar kunna exploateras  som häftig underhållning, måste vi uppenbarligen värna vår mänsklighet, vår förmåga till inlevelse och insikt. Om bristen på mänsklig inlevelse och insikt handlar en andra  sak som skrämde mig nyligen, något som jag återkommer till.

Lars Vilks och "konstexperimentet"

En kommentar till mitt inlägg den 30 juni kring "Konst, glädje och verklighet":
För att förstå mer hur jag ser på det som händer kring yttrandefriheten, konsten och glädjen läs mitt blogginlägg i april i år, en artikel som jag inte fick publicerad någonstans.
Med varm hälsning
och en uppmaning till både känsla och tanke kring det som händer omkring oss i vår värld i dag.
Ingela Romare

KONST, GLÄDJE OCH VERKLIGHET

Det här är två skulpturer av Gustav och Ulla Kraitz 

som har namnet "Trygghet", fotograferade av Bengt Oberger

Denna dag, den 30 juni 2012, har jag varit på en vernissage till en utställning av de bägge skulptörerna Gustav och Ulla Kraitz.

Det var en underbart vacker sommardag. Det var en mycket vacker utställning. 

Den ägde rum i Höganäs museum.

Jag vandrade runt och njöt av skönheten, av formerna, av färgerna - och av livet självt.

Plötsligt upptäcker jag att jag är bevakad - av forskande, misstänksamma ögon, ögon som jag inte kan upprätta någon kontakt med. Jag vänder mig om och upptäcker att några meter ifrån mig står Lars Vilks. Han är åtföljd till denna vernissage av två säkerhetsvakter, säkerhetsvakter, som har till uppgift att bevaka oss alla. Senare upptäcker jag en tredje säkerhetsvakt utanför museientrén.

I ett slag förändras verkligheten - min närvaro, min upplevelse av förankring i en verklighet. En verklighet som tett sig som att jag med glädje delat en konstupplevelse tillsammans med människor omkring mig.

Och nu - vad händer? 

Hårda, bevakande, kontaktlösa ögon riktas mot mig. Är jag en potentiell terrorist? Är jag bara en aktör i Lars Vilks konstexperiment? Är jag hotad? Eller är allt bara ett skådespel? Är själva livet bara ett konstexperiment? Är min närvaro i livet bara ett konstexperiment?

Vad är det egentligen som Lars Vilks drar in oss alla i? Och vad är det, som vi, värnlöst och naivt låter honom dra in oss i? Vart tar vår möjlighet till spontan närvaro i livet vägen? Vart tar vår glädje över en delad konstupplevelse vägen?

Jag lämnar denna utomordentligt vackra utställning med tacksamhet mot Ulla och Gustaf Kraitz för vad de ger oss och med vrede riktad mot Lars Vilks för vad han berövar oss.  

SJÄLVMORD BLAND SOLDATER - ETT EXISTENTIELLT PROBLEM

Den 10 juni 2012 hör jag på ekot att självmord bland soldater är ett växande problem i USA.
Under 2012 har de soldater som dött för egen hand varit betydligt fler än de som dukat under i strid.
En talesman för Pentagon säger i en kommentar, att militären fortfarande har svårigheter med attityder kring psykiska problem, trots flera års försök att förändra inställningen hos framför allt de amerikanska befälen.

Vad är nu detta? Vad är det som händer? Och hur försöker man förklara det?
Handlar det verkligen om attityder kring psykiska problem?
Handlar det inte i stället om vad som händer med en människa som tvingas - lockas in - i ett orättfärdigt krig? Som bär en existentiell skuld på sina unga axlar som ingen vill kännas vid?

Efter Vietnamkriget var det många av de hemvändande soldaterna som begick självmord.
Det fanns också de som sökte sig till de kanadensiska skogarna för att leva ett enstöringsliv, långt från det omgivande etablerade samhället.
Varför?
Flera av dem förklarade det med att de bar på så mycken skuld för vad de hade blivit indragna i, gärningar de hade begått mot oskyldiga människor, kvinnor och barn, att de inte längre kunde leva i ett samhälle som inte förstod, som inte erkände, som inte delade denna skuldbörda.

Detta är inte ett psykiskt problem.
Det ökande antalet självmord bland soldaterna är en djupt existentiell fråga.

Ett land som sänder ut sina unga män - och kvinnor - att strida och dö - och döda! - inte för att försvara detta sitt land mot angripare utan för att försvara sina rent ekonomiska intressen i främmandeland befinner sig i ett moraliskt moras.
Det ökande antalet självmord bland soldater är ett tecken på detta.

Hur är det med de soldater från Danmark som skickas ut till Afghanistan?
Hur är det med de soldater i Sverige som skickas till Afghanistan?
Hur ser det krig ut som de blir involverade i?
Vet vi det? Vågar vi se det? Är vi som medborgare i Sverige beredda att ta vårt existentiella ansvar?

6 JUNI - NATIONALDAGEN OCH FRÄMLINGSFIENTLIGHET

För tre år sedan blev jag tillfrågad om jag vill hålla högtidstalet vid firandet av Nationaldagen på Bjäre i nordvästra Skåne, en trakt av Sverige där jag numera bor och lever. 

Spontant tänkte jag att nej det kunde jag inte göra. Nationaldagen är i så hög grad förknippad med nationalism i dess negativa form, med dess dyrkan av den egna nationen och latent - eller öppen - fientlighet mot främlingar och invandrare. 

Men så undrade jag om det inte skulle vara möjligt att gå ett steg vidare, att betrakta det hela i ett djupare perspektiv. Att våga se hur glädjen över - och kärleken till - det egna landet, till det vi hittills byggt upp, kanske till och med kan vara en förutsättning för att vi med öppenhet och generositet kan välkomna dem som kommer hit.

Detta är det tal jag höll den 6 juni 2009

Det är den 6 juni i dag. Nationaldagen.

Den svenska flaggans dag. Sedan 1983 officiellt Sveriges Nationaldag 

Sedan 2005 är dagen också en helgdag.

När jag fick den här förfrågan – för mig litet överraskande –

att hålla högtidstalet här i dag – så satte det mig i rörelse att ta reda på litet mer om vad det egentligen är vi firar, vad vi helgar med denna helgdag.

Vårt land … Vår blågula flagga… vårt landskap… vår natur… det samhälle vi har byggt upp genom århundraden…

Och varför just i dag, Varför just den 6 juni?

Jag går till min kalender, som ger mig upplysningar om våra seder, bruk och högtider och läser:

Det finns två anledningar till att man valt den 6 juni.

Den första:

Det var denna dag, år 1523, (dvs för 486 år sedan) som Gustaf Vasa kröntes till Sveriges konung.

Jag går vidare i mitt fördjupade sökande och vill veta mer om Gustav Vasa.

Nu läser jag i Norstedts Uppslagsbok från 1952, 5:e upplagan:

Gustav Vasa är den svenska nationalstatens grundare. I hans regeringskonst förenades djärvhet och försiktighet. Ordets gåva ägde han som ingen annan. Gustav Vasas styrelse var alltigenom personlig, buren av en väldig omfattande kraft och en stor praktisk klokhet. Rikshushållningen bragtes i ordning och förvaltningen gjordes effektiv på ett sätt som aldrig förr.

Så han var den förste att skapa ordning i riket Sverige.

När jag frågade en god vän vad han tyckte om i Sverige så svarade han bland annat att det kanske var just detta: att det finns en ordning – i god mening – att det är välordnat, ibland kanske litet för mycket, men dock.

Den andra anledningen:

Det var denna dag som 1809 års regeringsform antogs – dvs i dag för exakt 200 år sedan. Vad var då 1809 års regeringsform?

Jo det var faktiskt basen i vår grundlag och kom som sådan att gälla ända fram till 1974.

Så här var det:

Efter 1809 års revolution, då Gustav IV Adolf hade avsatts, tog riksdagen grundlagsstiftningen i sin egen hand och lade den 2 juni fram ett förslag, som togs av de fyra stånden. Först sedan hertigen/regenten Karl XIII samtyckt till den nya regeringsformen kunde han krönas till Sveriges konung den 6 juni 1809. Lösenordet var ”Konstitution först. Kung sedan!”.  Enväldet var avskaffat! Makten hade nu förflyttats från kung till riksdag! Ett viktigt steg i utvecklandet av vår demokrati!

Denna regeringsform kom sedan att vara i kraft ända fram till 1974.

Jag skulle vilja säga några ord om 1974 års regeringsform. Det är en liten utvikelse, men på sätt och vis av särskilt intresse för oss här på Bjäre.

Efter parlamentarismens genombrott efter Första världskriget i Sverige tedde sig den gamla grundlagen, 1809 års regeringsform, som ålderdomlig i flera avseenden. Det lades fram olika förslag till grundlagsändringar genom åren och de belystes grundligt av statliga utredningar under 1950-talet. I slutet av 1960-talet intensifierades arbetet, och under ett par sommarveckor i Torekov 1970 kom de svenska riksdagspartierna överens om hur grundlagen skulle se ut, den så kallade "Torekovskompromissen".

Jag tycker det är fascinerade att tänka sig att det var härute på Bjärehalvön, ute i Torekov, som vår nuvarande grundlag tog form.

Var höll de hus? Var satt de? På Kategatt?

Med denna grundlag som alltså togs 1974 försköts makten ytterligare ett steg från kungen till riksdagen, dvs till folket.

Så här har vi nu vårt land, vår nation.

Vad är nu en nation? Uppslagsboken igen:

Av latin. Egentligen släkte.

Folk, sammanslutning av människor med gemensam härkomst, styrelse, rättsordning, språk och kultur.

Nu är det ju så att nation och nationalism inte är ett okontroversiellt begrepp i våra dagar.

Nationaldagen inte en okontroversiell företeelse.

På olika platser runt om i landet fruktar man sammanstötningar och främlingsfientliga demonstrationer i dag.

Man slåss om Sverige. Vems är landet? Vem har rätt att fira?

Vem får inte vara med? Vem är svensk? Vem är inte svensk?

Så kan nationalismen ha en förfärlig skuggsida. En sida som stänger ute,

som stöter ut, som begränsar, som aggressivt sätter upp en motsättning mellan vi och dem.

I rädslan för detta kan det lätt bli så att man tar avstånd från det hela, att man inte ens vill vara med och fira, inte ens tycker det är rätt att fira.

Här skulle jag nu vilja gå tillbaka till mina erfarenheter som psykolog, som psykoterapeut.

Grunden för all glädje och samlevnad och all möjlighet till växande är att man lär känna sig själv, på gott och ont. Att man kan acceptera sig själv, sina styrkor – och – sina svagheter. Detta är själva förutsättningen för att man också skall kunna möta ”den andre” – utan rädsla och utan prestige.

Jag menar att detta är någonting som gäller också på det kollektiva planet.

Vi behöver känna oss själva som svenskar, som svensk nation - våra styrkor och våra svagheter - vara stolta och glada över det vi har anledning att vara glada och stolta över. Jag menar att det är oerhört viktigt för att kunna se vad vi samtidigt behöver förändra och förbättra.

Det är så vi kan skapa ett konstruktivt möte med andra kulturer och med människor som inte har sina ursprungliga rötter här, men som lever här med oss nu och tillsammans med vilka vi skall skapa ett öppet och mänskligt samhälle.

Jag gjorde för ett antal år sedan en film om en man från Marocko, Ali Bourequat, som hade suttit fängslad i hemliga marockanska fängelser i 18 år, varav han tillbringat 11 år i totalt mörker.

Han kom till Sverige i samband med visningen av filmen och kom också att tillbringa en hel del tid här.

Han sa till mig vid ett tillfälle: Men Ingela, är du medveten om att du lever i ett av de anständigaste länderna på jorden.

Så – glädjen… stoltheten… över vårt land

Låt mig försöka formulera den:

Först och främst:

Vår natur…

Det är faktiskt den som först besjungs i ”Sveriges Flagga”

Och i Nationalsången ”Du gamla, du fria”

Lyssna till dessa rader:

Flamma stolt mot dunkla skyar

Likt en glimt av sommarens sol

Över Sveriges skogar, berg och byar,

Över vatten av viol.

Eller i ”Nationalsången”

Du gamla du fria du fjällhöga Nord

Du tysta du glädjerika sköna

Jag hälsar dig vänaste land uppå jord

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Din sol, din himmel, dina ängder gröna

Själv kan jag känna, när jag kommer körande i kvällningen

vid Grevie backar och ser ut över ängderna

och ser Kullens blånande profil och hur havet ligger där

som hamrat silver, hur det formligen värker i mig

av kärlek till detta landskap.

Och årstidsväxlingarna…

Den blå scillan som täcker gräsmattan om våren

De ljusa sommarkvällarna

Höstens djupnande färger och dofter

Ja till och med vinterns mörker och grådis här nere

i Skåne har jag kommit att älska, detta grådis,

som sedan öppnar sig mot ett nytt fantastiskt vårljus.

Nu tror jag inte det var naturen i första hand som Ali Bourequat tänkte på när han beskrev Sverige som ett av de anständigaste länderna i världen.

Snarare var det strävan efter rättsäkerhet, den relativa avsaknaden av korruption, en skola för alla, omvårdnad av gamla och barn, möjligheten för en sjuk människa att få hjälp, även om hon inte har pengar, allemansrätten, möjligheten för oss alla att röra oss i vår vackra natur.

Det finns mycket som vi har anledning att vara glada över, mycket som vi som medborgare i detta land har byggt upp under åren och som i dag, förskräckande nog, kan kännas hotat.

Det som nu gäller är att samtidigt vara glada och stolta över det vi har byggt upp och det vi älskar. 

Och samtidigt värna, verkligen värna det.

Därifrån kan vi möta andra. Därifrån kan vi bli generösa. Därifrån kan vi förbättra det som verkligen behöver förbättras. Och tillsammans se till att vi skapar ett riktigt gott och mänskligt samhälle i detta land Sverige!

 

Vart är vi på väg?

Vad är det som händer i världen - i denna tid - runt oss - i oss?

Det finns en tystnad i dag, en allt större omöjlighet att på allvar diskutera detta.
Det offentliga samtalet i våra massmedia - tidningar och TV - som faktiskt existerade för ett antal år sedan, är i dag i stor utsträckning reducerat till spekulativ underhållning

Nedanstående artikel har jag gång på gång försökt få in i någon av våra dagstidningar.  
Såsom varande psykoanalytiker menar jag att detta är frågor som på ett existentiellt sätt berör hela den fortsatta utvecklingen av vår kultur och vårt samhälle.
Ingenstans har det funnits plats för den.

Jag publicerar den här. Och jag hoppas ha kraft att kunna återkomma med ytterligare reflektioner kring vår gemensamma framtid.

                                                VART ÄR VI PÅ VÄG?

Några reflektioner kring yttrandefrihet, kränkningar, hämnd och kärlek 

Den 12 december 2010 spränger sig en ung man till döds mitt i julruschen i Stockholm. 

Av en välsignad tillfällighet blev han själv det enda dödsoffret för sitt attentat.

I sitt avskedsbrev skriver han om sitt handlande:

Till Sverige och svenska folket: Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

Och till min familj: Försök förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när all orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed, när grisen Vilks gjorde vad han gjorde.

I min verksamhet som psykoterapeut har jag erfarit att djupa kränkningar – de som drabbar vår självbild och identitet – ger oss nära nog oläkliga sår. De kan inte läkas med rationella argument, knappast heller med egen viljeansträngning. Möjligen kan de läkas genom att den som åstadkommit kränkningen ber om förlåtelse. Eller att förmågan att släppa kränkningen kommer till oss som en gåva – nåd kallas det på religiöst språk. Men om den som har kränkts inte blir lyssnad till i sin kränkning, utan i stället upplever att omgivningen till varje pris skyddar den kränkande, då slår alla dörrar igen.

Hämnd är det tragiska svaret på en oläklig kränkning. En kränkning kräver återupprättelse. Det är mer eller mindre en psykisk lag. Detta har vi sett oräkneliga exempel på genom historiens gång, både individuellt och kollektivt. Den franska filosofen Simone Weil varnade, efter första världskrigets slut, för de behov av återupprättelse som låg slumrande hos det tyska folket efter de kränkande formuleringar som kunde återfinnas i Versaillesfördraget. Hon skulle komma att få rätt. Det var just detta som Hitler kunde spela på, när han fick det tyska folket att följa honom i strävan efter ”återupprättelse” av det stortyska riket.

En ung man spränger sig själv till döds. Han anger som ett av sina två skäl vår tystnad inför vad Lars Vilks gör när han skändar profeten Mohammed i sitt konstexperiment. Han menar av vi alla just genom vår tystnad är delaktiga. Att vi bär ett ansvar. Jag menar att han i detta avseende har rätt.

En mycket märklig paradox blir nämligen synlig här. För att till varje pris värna om yttrandefriheten, är det som om Lars Vilks missbruk av denna frihet inte ens kan diskuteras. Inför våra ögon sker en pervertering av denna vår värdefulla frihet, utan att vi ens påtalar det. Jag skäms å mina egna, å publicisters och å intellektuellas vägnar.  

Lars Vilks menar att konstens främsta uppgift är att provocera. Jag håller inte med honom. Jag menar att konstens främsta uppgift är att fördjupa – vår syn på oss själva och vår syn på världen omkring oss. Att få oss att se. Ofta händer det då att denna fördjupning innebär en provokation – för dem som inte vill se, som inte vill ha sina cirklar rubbade. Men det är en annan sak, den provokativa effekten följer som en konsekvens. Provokationen äger inte ett primärt värde i sig.

Dessutom är det viktigt att se vart provokationen riktar sig. Om den är vänd uppåt, mot makten i dess olika förtryckande eller förstelnade former eller om den är vänd nedåt, mot ”vanliga” människor i deras försök att hantera sina liv på ett anständigt sätt. Dessa senare provokationer, som också har en tendens att vilja dra oss med i ett skratt på någon annans bekostnad, att få oss själva att känna oss överlägsna, upplever jag som både fega och ovärdiga.

Den amerikanske dokumentärfilmaren Leo T. Hurwitz menar att den verksamma kraften i all god konst är kärlek – kärlek till någonting, som är värt att älska. När konstnären skildrar fasansfulla ting, som t.ex. Goya gör i sina ”Caprichos”, så kan man som åskådare, under denna skildring, känna en kärlek till någonting – till den lidande människan, eller till livet självt, när det utsätts för skändning. Samtidigt var naturligtvis dessa Goyas teckningar oerhört provocerande för dem som var ansvariga för de skildrade brutaliteterna, men som inte ville se och inte kännas vid dem.

Jag kan inte uppfatta någon underliggande kärlek till någonting i Lars Vilks teckning av rondellhunden. Jag uppfattar endast en tankekonstruktion kring konstens obegränsade frihet. Och jag upplever en för mig obegriplig omedvetenhet om vilken kedja av destruktiva reaktioner som denna kränkande teckning väcker. När vi nu alla på sätt och vis har kommit att stå i stödjande givakt för denne utsatte ”hjälte”, så kan jag bara tycka att det hela är ytterst obehagligt, tragiskt och - som det har visat sig – farligt.

Den schweiziske djuppsykologen Carl Gustav Jung menade att världen hänger på en tunn tråd, när det gäller frågan om krig eller fred och människans fortsatta väl och ve och att den tråden är människans psyke. Detta innebär att vi behöver bli mycket mer medvetna, mycket mer varsamma och framför allt mycket mycket mer insiktsfulla än vi är i dag, om vi skall kunna fortsätta att leva tillsammans på denna jord.

Ingela Romare

Filmregissör

Jungiansk psykoanalytiker och psykoterapeut

Rädslan urholkar själen 2

Snö och grådis i min trädgård. Tystnad, enstaka fåglar.

På nyheterna meddelas att man har höjt risknivån gällande en möjlig terroristattack i Sverige.

En ung flicka, som genom sitt fönster blev varse självmordsattacken i Stockholm 12 december 2010, berättar att hon nu ständigt går omkring och är rädd.

Beatrice Ask försöker lugna oss med att man skall öka bevakningen och samarbeta med olika säkerhetstjänster i världen för att förhindra nya terroristattacker. 

Tidigare på eftermiddagen har jag läst en artikel om Albert Camus, om hans tankar kring hur man måste förhålla sig till våld och terror om man inte skall hamna i en fullständig återvändsgränd där våld föder fortsatt våld. 

Han menar att man måste sträva efter att inte demonisera motståndaren utan försöka att förstå dennes "skäl". Inte ge den andre rätt men ändå försöka se till det som som är berättigat i den andres uppror. Bara så kan man hejda den negativa våldsspiralen. 

Medan skymningen faller därute funderar jag kring pressens och de intellektuellas roll i detta skeende. Jag önskar oss alla att inte vara så prisgivna åt denna rädslans urholkning av själen. Jag önskar oss alla att kunna se och tolka och förhålla oss till verkligheten omkring oss, så långt det någonsin är möjligt.

KÄRLEK LEVER AV ATT KÄRLEK SE - en reflektion kring medievåld

Hur mycket av den ökande våldsmentaliteten i vårt samhälle har sitt ursprung i de våldsamma datorspelen? 

Statens medieråd - en myndighet som ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan, har gjort en granskning av den vetenskap som studerar hypotesen att våldsamma datorspel kan orsaka eller förvärra aggressivt beteende. Granskningen resulterade i att man menar att våldsamma datorspel troligen inte har några betydande effekter på aggressivt beteende.

I Dagens Nyheter den 13 januari 2012 protesterar Andreas Olsson, Predrag Petrovic och Martin Ingvar under rubriken "Våldsamma datorspel kan visst påverka ungas hjärnor" mot medierådets rapport.

De skriver "Som bäst handlar bristerna i Medierådets granskning om okunskap. Tyvärr går Medierådet samtidigt (frivilligt eller ofrivilligt) också starka kommersiella krafters ärenden - de som inser att det finns miljoner att tjäna på extremt våldsamma dataspel."

Ulf Dalquist är en av ledamöterna i Statens Medieråd.

1998 lade Ulf Dalquist fram sin doktorsavhandling "Större våld än nöden kräver? Medievåldsdebatten i Sverige 1980-1995".

Jag blev ombedd att skriva om hans doktorsavhandling på Sydsvenskans kultursida, vilket jag gjorde den 18 oktober 1998. 

13 år har förflutit. Fenomenet med våldsamma skildringar av olika slag i medierna har knappast minskat, tvärtom. Därför vill jag gärna - återigen - dela med mig av mina tankar kring detta så som jag gjorde i min kulturartikel för 13 år sedan.

KÄRLEK LEVER AV ATT KÄRLEK SE

Finns det ett samband mellan våldet i filmer och våldet i samhället? 

Nej, det finns ingen vetenskapligt belagd koppling, skriver forskaren Ulf Dalquist i en ny bok. 

Ingela Romare låter sig inte övertygas av hans argument.

Någon gång i min tidiga ungdom, jag kan ha varit mellan 13 och 16 år, såg jag filmen ”Pimpernel Smith”. Den var producerad och regisserad av Leslie Howard, som även spelade den manliga huvudrollen. Filmen var gjord 1941, mitt under brinnande krig, och handlar om hur en engelsk arkeologiprofessor tillsammans med en grupp studenter beger sig till Tyskland för att rädda judar undan nazisternas förintelse. Han gör det under täckmanteln att han arbetar med arkeologiska utgrävningar för att finna rötterna till nazisternas ariska kultur.

Det som driver honom till detta livsfarliga äventyr är dels hans djupa avsky för våld och övergrepp, dels hans kärlek till de humanistiska värdena. Hans tillgångar i denna verksamhet är hans skarpa hjärna men kanske först och främst hans humor och hans ödmjukhet.

När han i slutet av filmen har gripits och står uppställd vid gränsen för att skjutas av filmens Göring frågar han denne:"Varför svettas ni käre general? Är ni rädd för något?” Han får svaret: ”Rädd?! Vi tyskar fruktar ingenting. Demokratins epok är över. Makt och våld kommer att styra världen. Våld betyder makt och makt krossar motståndet.”

Pimpernel Smith vänder sig mot fönstret, när han hör en tågvissla till avgång och vinkar adjö till den kvinna han hjälpt ut ur Tyskland. Göring drar sin pistol och skriker: ”Stå still! Nu var ni nära döden!” Smith replikerar: ”Finns det ett bättre sätt att dö än när man vinkar farväl till en mycket kär vän.”

Den här filmen gick rakt in i min unga själ. Jag minns att tårarna rann längs mina kinder. Det berodde inte på att det var sorgligt, det berodde på att det var starkt. Någonting berördes djupt inom mig, någonting som var konstruktivt och livsbevarande, detta att stå våldet emot och värna om – och tro på – att det finns någonting som heter humor och kärlek.

Det var en bild som stannat inom mig och som varit med att forma min fortsatta syn på livet och världen, en bild jag kunnat återvända till i misströstans stunder.

”Kärlek lever av att kärlek se” är ett citat från Shakespeare. Att våldet fanns – och finns – både individuellt och kollektivt var helt uppenbart. Frågan är vilka motkrafter som kan mobiliseras inom oss och utom oss – för allas vår överlevnad.

I Ulf Dalquists doktorsavhandling ”Större våld än nöden kräver?” saknar jag hela detta perspektiv, att det vi ser, det som förmedlas till oss, skapar en känslomässig återklang inom oss, att det är något som när oss eller förtär oss.

Ulf Dalquist lägger i stället ner mycken kraft på att bevisa att det inte finns något vetenskapligt belagt kausalt samband mellan det våld vi ser och det våld som begås. Därför, menar han,  behöver vi inte vara så oroliga för den så kallade våldsfilmens påverkan på våra barn och ungdomar. 

Han tycks emellertid bli förvånad över att människor ändå fortsätter att oroas trots alla de argument han kan rada upp mot det han kallar ”axiomet” att våldsfilmen skulle vara skadlig.

Ulf Dalquist tvekar inte om att det finns en stark folkopinion mot ”våldsfilmen”. I sin avhandling hänvisar han bl.a. till en attitydundersökning av Lennart Weibull (1996), som visar att över 81 procent av de tillfrågade anser att videofilmen har en mycket stor eller ganska stor betydelse för våldsutvecklingen i samhället. I Charles Westins studie ”Våldet i bildmedierna” (1995), också citerad av Ulf Dalquist, instämmer 93 procent i yttrandet: ”Barn lär sig att uppföra sig aggressivt genom att härma de våldshandlingar som de ser på TV och video” och 89 procent i yttrandet ”Massmedievåldets långsiktiga effekt är att samhället blir råare.”

 Men i stället för att ta dessa farhågor på allvar hoppas Ulf Dalquist att hans bok skall hjälpa de ängsliga att inte längre vara så ängsliga utan inse att ”våld i rörliga bilder kanske inte är så fasansfullt när allt kommer omkring. Vi vet inte hur det förhåller sig”.

Jag får inte detta att gå ihop. Är det inte så att när vi inte vet hur det förhåller sig borde vi vara desto mer uppmärksamma och varsamma!?

Nu är det emellertid inte massmedievåldet i sig som Ulf Dalquist gör till föremål för sin avhandling. Det är i stället ”våldsfilmen” så som han menar att den konstruerats i mediedebatten i Sverige 1980-1995.

Med detta grepp ställer sig Ulf Dalquist utanför det hela på ett till synes oantastligt plan. Må så vara att man ur filosofiskt och kanske också sociologiskt perspektiv inte kan komma åt företeelsen i sig, men samtidigt är det så att Ulf Dalquist faktiskt utger sig för att ha något viktigt att bidra med i denna samhälleliga fråga. Från sin syrefattiga höjd dissekerar han de deltagandes (s.k. claimsmakers) motiv, argumenation och retorik. Titeln på avhandlingen låter förstå att de som argumenterar mot medievåldet använder ”mera våld än nöden kräver”.

Vad är det då som får Ulf Dalquist att ta detta grepp på sitt ämne? En antydan finns i hans förord: ”När jag någon gång runt 1990-1991 fick idén att skriva om medievåld var det snarast en ung mans frontalangrepp på den svenska filmcensuren som jag hade i tankarna. Då var jag övertygad om att svensk filmcensur uteslutande var följden av lika delar kulturelitism, okunskap och småborgerlighet, och det skulle världen tamejfan få veta i min doktorsavhandling.”

Nu blev det inte så. Ulf Dalquist insåg att ”den analysen kanske inte var någon lysande sociologi”. Han förstår så småningom ”att censorerna på Statens Biografbyrå inte är en samling hysteriska moralister och att filmcensuren faktiskt är resultatet av en ärligt upplevd oro inför medievåldets skadeverkningar”.

Detta kan ju låta som en klok självinsikt och revidering i förhpllande till den något pubertala utgångspunkten. Men faktum är att jag genom hela hans avhandling fortfarande känner den mycket unge mannens uppror mot auktoriteter av av varje slag. Ingen skall komma och tala om för vad som är skadligt eller inte! Ingen skall bestämma över vad jag skall se! Ingen skall under föregivande av oro uttala sig om något som inte vetenskapligt kan bevisas!

Ulf Dalquist menar att mycket av debatten om medievåldet har förts i termer av världsförbättrande. Han menar att de som argumenterar mot medievåldet anser att vårt samhälle skulle bli så mycket bättre att leva i om bara ”våldsfilmen” försvann. Jag tvivlar på att det är så. Jag skulle vilja vända på det. Jag tror i stället att det handlar om en välgrundad oro över att vårt samhälle är på väg att bli allt våldsammare och sämre att leva i – för barn, ungdomar och gamla, för oss alla.

Ulf Dalquist vill att vi, i stället för att bekämpa filmer vi antar är skadliga, skall lägga ner all denna energi på att komma tillrätta med faktiska, odiskutabla sociala problem. På den punkten håller jag helt med Ulf Dalquist, vi måste lägga ner mycken energi på att lösa faktiska sociala problem. Dessa är naturligtvis grogrunden för det ökande våldet i samhället. Men jag opponerar mig mot att det skulle vara ett antingen eller. Jag är övertygad om att de bilder vi får oss till livs också bidrar till tonen och klimatet i vårt samhälle.

När man talar om film är det viktigt att vara medveten om att en film är en utsaga som har ett innehåll och en form. Den fungerar så att säga på två plan, det innehållsmässiga och det berättarmässiga, även om dessa två upplevelsemässigt smälter samman till ett.

Låt oss säga att vi i film skildrar en våldshandling, ett mord, en våldtäkt eller något annat förnedrande övergrepp. Våldshandlingen är innehållet i scenen i fråga. Men denna våldshandling kan skildras på diametralt olika sätt. Den kan skildras med en hållning som innebär kärlek och respekt för människor och liv och därigenom innehålla en underliggande sorg eller smärta över sakernas tillstånd. Eller den kan skildras med en hållning som innebär ett exploaterande och en sensationsmättad voyerism i förhållande till det skildrade.

Som åskådare blir vi med nödvändighet delaktiga i detta. Vi kan välja att lämna biografen eller att stänga av TV:n eller videon, men vi kan inte, om vi stannar kvar, undslippa den hållning filmen förmedlar. Kanske är det faktiskt denna hållning till våldet som är det som påverkar oss mest, inte minst därför att det till stor del sker på ett omedvetet plan, där vi har svårt att värja oss.

Och kanske ligger just här det stora sveket från vuxenvärldens sida, inte i att vi skulle, som Ulf Dalquist fruktar, på ett översittarmässigt sätt förhindra barn och ungdomar att se sådant som de tycker är spännande att se, utan att vi förmedlar till nästa generation en cynisk och penningspekulativ hållning till våld och förnedring utan att ens se vad vi gör och ta ansvar för det.

Våld och ondska finns i denna värld, så är det, det kan vi inte förneka. Det finns också det som står våld och ondska emot. Som människor är vi inställda i detta spänningsfält. Vi bör berätta om detta, skildra de strukturer, som präglar vår existens.

Kärlek lever av att kärlek se, säger Shakespeare. Jag tror att man också kan säga att våld lever av att våld se. Och förnedring lever av att förnedring se.

Så vad är det vi vill ha? Vad är det vi vill ge vidare till kommande generationer?

Detta är frågor som det är ytterst angeläget att vi ställer oss i dag i stället för att göra uppror mot mer eller mindre inbillade auktoriteter.

Rädslan urholkar själen

I Helsingborgs Dagblad den 16 januari 2012 läser jag att rädslan för terrorattacker har ökat signifikativt hos oss svenskar. Den ökade rädslan hänger av allt att döma samman med vad som har hänt i vår omedelbara närhet. Först var det Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv till döds mitt i julhandeln i Stockholm. Sedan Anders Behring Breivik som med sitt blodiga dåd tog 77 människors liv i somras.
Hur skall vi kunna förstå detta? Hur skall vi kunna hantera det?

Vi går omkring och är rädda. Rädda för något hotfullt, skrämmande och oförklarligt ont.
Naturligtvis är vi rädda för en terrorattack - en terrorattack, som drabbar urskiljningslöst. Det är ofrånkomligt. Det är mänskligt.
Men att bara gå omkring och vara rädd är destruktivt. Man sluter sig, man garderar sig, man blir misstänksam och aggresiv. Rädslan urholkar själen.
Jag menar att det finns någonting att förstå. Terrorhandlingar kommer inte från ingenstans. De har en bakgrund, de har ett sammanhang. Det gäller både det som hände i Stockholm 2010 och det som hände i Norge 2011. Också det som hände vid World Trade Center i New York 2001.

Under förra året försökte jag förgäves få in följande artikel i någon av våra dagstidningar. Jag försökte också få diskutera detta i radio. Jag fick nej överallt, trots att man tyckte min artikel var välskriven och klok. Det var som om det fanns en sak, som man absolut inte fick diskutera och det var yttrandefriheten. Den måste man värna om till varje pris - också till det paradoxala priset av offrandet av själva yttrandefriheten!

Det jag emellertid främst önskade med artikeln var att vi inte bara skulle gå omkring och vara rädda. Och bli urholkade i själen. Jag önskade att vi skulle få en något större förståelse av vår egen delaktighet i denna tragiska händelseutveckling, att se litet djupare och därigenom få en möjlighet att inte ytterligare bidraga till återvändsgränder och låsningar.
Det önskar jag oss fortfarande i dag, när jag läser om vår ökade rädsla. Därför lägger jag ut min artikel här även om den är ett år gammal.

VART ÄR VI PÅ VÄG?

Några reflektioner kring yttrandefrihet, kränkningar, hämnd och kärlek

Den 12 december 2010 spränger sig en ung man till döds mitt i julruschen i Stockholm. Av en välsignad tillfällighet blev han själv det enda dödsoffret för sitt attentat.

I sitt avskedsbrev skriver han om sitt handlande:

Till Sverige och svenska folket:. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

Och till min familj: Försök förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när all orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed, när grisen Vilks gjorde vad han gjorde

I min verksamhet som psykoterapeut har jag erfarit att djupa kränkningar – de som drabbar vår självbild och identitet – ger oss nära nog oläkliga sår. De kan inte läkas med rationella argument, knappast heller med egen viljeansträngning. Möjligen kan de läkas genom att den som åstadkommit kränkningen ber om förlåtelse. Eller att förmågan att släppa kränkningen kommer till oss som en gåva – nåd kallas det på religiöst språk. Men om den som har kränkts inte blir lyssnad till i sin kränkning, utan i stället upplever att omgivningen till varje pris skyddar den kränkande, då slår alla dörrar igen.

Hämnd är det tragiska svaret på en oläklig kränkning. En kränkning kräver återupprättelse. Det är mer eller mindre en psykisk lag. Detta har vi sett oräkneliga exempel på genom historiens gång, både individuellt och kollektivt. Den franska filosofen Simone Weil varnade, efter första världskrigets slut, för de behov av återupprättelse som låg slumrande hos det tyska folket efter de kränkande formuleringar som kunde återfinnas i Versaille-fördraget. Hon skulle komma att få rätt. Det var just detta som Hitler kunde spela på, när han fick det tyska folket att följa honom i strävan efter ”återupprättelse” av det stortyska riket.

En ung man spränger sig själv till döds. Han anger som ett av sina två skäl vår tystnad inför vad Lars Vilks gör när han skändar profeten Mohammed i sitt konstexperiment. Han menar av vi alla just genom vår tystnad är delaktiga. Att vi bär ett ansvar. Jag menar att han i detta avseende har rätt.

En mycket märklig paradox blir nämligen synlig här. För att till varje pris värna om yttrandefriheten, är det som om Lars Vilks missbruk av denna frihet inte ens kan diskuteras. Inför våra ögon sker en pervertering av denna vår värdefulla frihet, utan att vi ens påtalar det. Jag skäms å mina egna, å publicisters och å intellektuellas vägnar.  

Lars Vilks menar att konstens främsta uppgift är att provocera. Jag håller inte med honom. Jag menar att konstens främsta uppgift är att fördjupa – vår syn på oss själva och vår syn på världen omkring oss. Att få oss att se. Ofta händer det då att denna fördjupning innebär en provokation – för dem som inte vill se, som inte vill ha sina cirklar rubbade. Men det är en annan sak, den provokativa effekten följer som en konsekvens. Provokationen äger inte ett primärt värde i sig.

Dessutom är det viktigt att se vart provokationen riktar sig. Om den är vänd uppåt, mot makten i dess olika förtryckande eller förstelnade former eller om den är vänd nedåt, mot ”vanliga” människor i deras försök att hantera sina liv på ett anständigt sätt. Dessa senare provokationer, som också har en tendens att vilja dra oss med i ett skratt på någon annans bekostnad, att få oss själva att känna oss överlägsna, upplever jag som både fega och ovärdiga.

Den amerikanske dokumentärfilmaren Leo T. Hurwitz menar att den verksamma kraften i all god konst är kärlek – kärlek till någonting, som är värt att älska. När konstnären skildrar fasansfulla ting, som t.ex. Goya gör i sina ”Caprichos”, så kan man som åskådare, under denna skildring, känna en kärlek till någonting – till den lidande människan, eller till livet självt, när det utsätts för skändning. Samtidigt var naturligtvis dessa Goyas teckningar oerhört provocerande för dem som var ansvariga för de skildrade brutaliteterna, men som inte ville se och inte kännas vid dem.

Jag kan inte uppfatta någon underliggande kärlek till någonting i Lars Vilks teckning av rondellhunden. Jag uppfattar endast en tankekonstruktion kring konstens obegränsade frihet. Och jag upplever en för mig obegriplig omedvetenhet om vilken kedja av destruktiva reaktioner som denna kränkande teckning väcker. När vi nu alla på sätt och vis har kommit att stå i stödjande givakt för denne utsatte ”hjälte”, så kan jag bara tycka att det hela är ytterst obehagligt, tragiskt och - som det har visat sig – farligt.

Den schweiziske djuppsykologen Carl Gustav Jung menade att världen hänger på en tunn tråd, när det gäller människans fortsatta väl och ve och att den tråden är människans psyke. Detta innebär att vi behöver bli mycket mer medvetna, mycket mer varsamma och framför allt mycket mycket mer insiktsfulla än vi är i dag, om vi skall kunna fortsätta att leva tillsammans på denna jord.

  

Minna - min katt

Vilan... Lugnet... Avspändheten...
Kanske också tilltron...
I nästa ögonblick den totala uppmärksamheten
på vad som sker omkring henne
i världen - i livet.
Jag betraktar henne och låter mig inspireras av hennes sätt
att hantera tillvaron
Lugnet och den vilande uppmärksamheten...
Så...

Den 7 januari 2012 - Dagen efter Trettondagen,
den dag de tre vise männen nådde fram till Bettlehem,
där det låg ett nyfött barn i en krubba.
Epifania - inom den ortodoxa kyrkan - Uppenbarelse
Jag bestämmer mig efter mycken tvekan för att börja skriva,
dela med mig,
i rymden, under stjärnorna...

Långt in i december slog denna ros ut i vår trädgård
och blommade så ihärdigt, så ihärdigt.
Ett nyfött ihärdigt hopp.

Simone Weil:
Mod - det är att våga se hur saker och ting verkligen ser ut
och ändå inte ge upp hoppet

Mod... courage... i vår tid