KÄRLEK LEVER AV ATT KÄRLEK SE - en reflektion kring medievåld

Hur mycket av den ökande våldsmentaliteten i vårt samhälle har sitt ursprung i de våldsamma datorspelen? 

Statens medieråd - en myndighet som ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan, har gjort en granskning av den vetenskap som studerar hypotesen att våldsamma datorspel kan orsaka eller förvärra aggressivt beteende. Granskningen resulterade i att man menar att våldsamma datorspel troligen inte har några betydande effekter på aggressivt beteende.

I Dagens Nyheter den 13 januari 2012 protesterar Andreas Olsson, Predrag Petrovic och Martin Ingvar under rubriken "Våldsamma datorspel kan visst påverka ungas hjärnor" mot medierådets rapport.

De skriver "Som bäst handlar bristerna i Medierådets granskning om okunskap. Tyvärr går Medierådet samtidigt (frivilligt eller ofrivilligt) också starka kommersiella krafters ärenden - de som inser att det finns miljoner att tjäna på extremt våldsamma dataspel."

Ulf Dalquist är en av ledamöterna i Statens Medieråd.

1998 lade Ulf Dalquist fram sin doktorsavhandling "Större våld än nöden kräver? Medievåldsdebatten i Sverige 1980-1995".

Jag blev ombedd att skriva om hans doktorsavhandling på Sydsvenskans kultursida, vilket jag gjorde den 18 oktober 1998. 

13 år har förflutit. Fenomenet med våldsamma skildringar av olika slag i medierna har knappast minskat, tvärtom. Därför vill jag gärna - återigen - dela med mig av mina tankar kring detta så som jag gjorde i min kulturartikel för 13 år sedan.

KÄRLEK LEVER AV ATT KÄRLEK SE

Finns det ett samband mellan våldet i filmer och våldet i samhället? 

Nej, det finns ingen vetenskapligt belagd koppling, skriver forskaren Ulf Dalquist i en ny bok. 

Ingela Romare låter sig inte övertygas av hans argument.

Någon gång i min tidiga ungdom, jag kan ha varit mellan 13 och 16 år, såg jag filmen ”Pimpernel Smith”. Den var producerad och regisserad av Leslie Howard, som även spelade den manliga huvudrollen. Filmen var gjord 1941, mitt under brinnande krig, och handlar om hur en engelsk arkeologiprofessor tillsammans med en grupp studenter beger sig till Tyskland för att rädda judar undan nazisternas förintelse. Han gör det under täckmanteln att han arbetar med arkeologiska utgrävningar för att finna rötterna till nazisternas ariska kultur.

Det som driver honom till detta livsfarliga äventyr är dels hans djupa avsky för våld och övergrepp, dels hans kärlek till de humanistiska värdena. Hans tillgångar i denna verksamhet är hans skarpa hjärna men kanske först och främst hans humor och hans ödmjukhet.

När han i slutet av filmen har gripits och står uppställd vid gränsen för att skjutas av filmens Göring frågar han denne:"Varför svettas ni käre general? Är ni rädd för något?” Han får svaret: ”Rädd?! Vi tyskar fruktar ingenting. Demokratins epok är över. Makt och våld kommer att styra världen. Våld betyder makt och makt krossar motståndet.”

Pimpernel Smith vänder sig mot fönstret, när han hör en tågvissla till avgång och vinkar adjö till den kvinna han hjälpt ut ur Tyskland. Göring drar sin pistol och skriker: ”Stå still! Nu var ni nära döden!” Smith replikerar: ”Finns det ett bättre sätt att dö än när man vinkar farväl till en mycket kär vän.”

Den här filmen gick rakt in i min unga själ. Jag minns att tårarna rann längs mina kinder. Det berodde inte på att det var sorgligt, det berodde på att det var starkt. Någonting berördes djupt inom mig, någonting som var konstruktivt och livsbevarande, detta att stå våldet emot och värna om – och tro på – att det finns någonting som heter humor och kärlek.

Det var en bild som stannat inom mig och som varit med att forma min fortsatta syn på livet och världen, en bild jag kunnat återvända till i misströstans stunder.

”Kärlek lever av att kärlek se” är ett citat från Shakespeare. Att våldet fanns – och finns – både individuellt och kollektivt var helt uppenbart. Frågan är vilka motkrafter som kan mobiliseras inom oss och utom oss – för allas vår överlevnad.

I Ulf Dalquists doktorsavhandling ”Större våld än nöden kräver?” saknar jag hela detta perspektiv, att det vi ser, det som förmedlas till oss, skapar en känslomässig återklang inom oss, att det är något som när oss eller förtär oss.

Ulf Dalquist lägger i stället ner mycken kraft på att bevisa att det inte finns något vetenskapligt belagt kausalt samband mellan det våld vi ser och det våld som begås. Därför, menar han,  behöver vi inte vara så oroliga för den så kallade våldsfilmens påverkan på våra barn och ungdomar. 

Han tycks emellertid bli förvånad över att människor ändå fortsätter att oroas trots alla de argument han kan rada upp mot det han kallar ”axiomet” att våldsfilmen skulle vara skadlig.

Ulf Dalquist tvekar inte om att det finns en stark folkopinion mot ”våldsfilmen”. I sin avhandling hänvisar han bl.a. till en attitydundersökning av Lennart Weibull (1996), som visar att över 81 procent av de tillfrågade anser att videofilmen har en mycket stor eller ganska stor betydelse för våldsutvecklingen i samhället. I Charles Westins studie ”Våldet i bildmedierna” (1995), också citerad av Ulf Dalquist, instämmer 93 procent i yttrandet: ”Barn lär sig att uppföra sig aggressivt genom att härma de våldshandlingar som de ser på TV och video” och 89 procent i yttrandet ”Massmedievåldets långsiktiga effekt är att samhället blir råare.”

 Men i stället för att ta dessa farhågor på allvar hoppas Ulf Dalquist att hans bok skall hjälpa de ängsliga att inte längre vara så ängsliga utan inse att ”våld i rörliga bilder kanske inte är så fasansfullt när allt kommer omkring. Vi vet inte hur det förhåller sig”.

Jag får inte detta att gå ihop. Är det inte så att när vi inte vet hur det förhåller sig borde vi vara desto mer uppmärksamma och varsamma!?

Nu är det emellertid inte massmedievåldet i sig som Ulf Dalquist gör till föremål för sin avhandling. Det är i stället ”våldsfilmen” så som han menar att den konstruerats i mediedebatten i Sverige 1980-1995.

Med detta grepp ställer sig Ulf Dalquist utanför det hela på ett till synes oantastligt plan. Må så vara att man ur filosofiskt och kanske också sociologiskt perspektiv inte kan komma åt företeelsen i sig, men samtidigt är det så att Ulf Dalquist faktiskt utger sig för att ha något viktigt att bidra med i denna samhälleliga fråga. Från sin syrefattiga höjd dissekerar han de deltagandes (s.k. claimsmakers) motiv, argumenation och retorik. Titeln på avhandlingen låter förstå att de som argumenterar mot medievåldet använder ”mera våld än nöden kräver”.

Vad är det då som får Ulf Dalquist att ta detta grepp på sitt ämne? En antydan finns i hans förord: ”När jag någon gång runt 1990-1991 fick idén att skriva om medievåld var det snarast en ung mans frontalangrepp på den svenska filmcensuren som jag hade i tankarna. Då var jag övertygad om att svensk filmcensur uteslutande var följden av lika delar kulturelitism, okunskap och småborgerlighet, och det skulle världen tamejfan få veta i min doktorsavhandling.”

Nu blev det inte så. Ulf Dalquist insåg att ”den analysen kanske inte var någon lysande sociologi”. Han förstår så småningom ”att censorerna på Statens Biografbyrå inte är en samling hysteriska moralister och att filmcensuren faktiskt är resultatet av en ärligt upplevd oro inför medievåldets skadeverkningar”.

Detta kan ju låta som en klok självinsikt och revidering i förhpllande till den något pubertala utgångspunkten. Men faktum är att jag genom hela hans avhandling fortfarande känner den mycket unge mannens uppror mot auktoriteter av av varje slag. Ingen skall komma och tala om för vad som är skadligt eller inte! Ingen skall bestämma över vad jag skall se! Ingen skall under föregivande av oro uttala sig om något som inte vetenskapligt kan bevisas!

Ulf Dalquist menar att mycket av debatten om medievåldet har förts i termer av världsförbättrande. Han menar att de som argumenterar mot medievåldet anser att vårt samhälle skulle bli så mycket bättre att leva i om bara ”våldsfilmen” försvann. Jag tvivlar på att det är så. Jag skulle vilja vända på det. Jag tror i stället att det handlar om en välgrundad oro över att vårt samhälle är på väg att bli allt våldsammare och sämre att leva i – för barn, ungdomar och gamla, för oss alla.

Ulf Dalquist vill att vi, i stället för att bekämpa filmer vi antar är skadliga, skall lägga ner all denna energi på att komma tillrätta med faktiska, odiskutabla sociala problem. På den punkten håller jag helt med Ulf Dalquist, vi måste lägga ner mycken energi på att lösa faktiska sociala problem. Dessa är naturligtvis grogrunden för det ökande våldet i samhället. Men jag opponerar mig mot att det skulle vara ett antingen eller. Jag är övertygad om att de bilder vi får oss till livs också bidrar till tonen och klimatet i vårt samhälle.

När man talar om film är det viktigt att vara medveten om att en film är en utsaga som har ett innehåll och en form. Den fungerar så att säga på två plan, det innehållsmässiga och det berättarmässiga, även om dessa två upplevelsemässigt smälter samman till ett.

Låt oss säga att vi i film skildrar en våldshandling, ett mord, en våldtäkt eller något annat förnedrande övergrepp. Våldshandlingen är innehållet i scenen i fråga. Men denna våldshandling kan skildras på diametralt olika sätt. Den kan skildras med en hållning som innebär kärlek och respekt för människor och liv och därigenom innehålla en underliggande sorg eller smärta över sakernas tillstånd. Eller den kan skildras med en hållning som innebär ett exploaterande och en sensationsmättad voyerism i förhållande till det skildrade.

Som åskådare blir vi med nödvändighet delaktiga i detta. Vi kan välja att lämna biografen eller att stänga av TV:n eller videon, men vi kan inte, om vi stannar kvar, undslippa den hållning filmen förmedlar. Kanske är det faktiskt denna hållning till våldet som är det som påverkar oss mest, inte minst därför att det till stor del sker på ett omedvetet plan, där vi har svårt att värja oss.

Och kanske ligger just här det stora sveket från vuxenvärldens sida, inte i att vi skulle, som Ulf Dalquist fruktar, på ett översittarmässigt sätt förhindra barn och ungdomar att se sådant som de tycker är spännande att se, utan att vi förmedlar till nästa generation en cynisk och penningspekulativ hållning till våld och förnedring utan att ens se vad vi gör och ta ansvar för det.

Våld och ondska finns i denna värld, så är det, det kan vi inte förneka. Det finns också det som står våld och ondska emot. Som människor är vi inställda i detta spänningsfält. Vi bör berätta om detta, skildra de strukturer, som präglar vår existens.

Kärlek lever av att kärlek se, säger Shakespeare. Jag tror att man också kan säga att våld lever av att våld se. Och förnedring lever av att förnedring se.

Så vad är det vi vill ha? Vad är det vi vill ge vidare till kommande generationer?

Detta är frågor som det är ytterst angeläget att vi ställer oss i dag i stället för att göra uppror mot mer eller mindre inbillade auktoriteter.

Rädslan urholkar själen

I Helsingborgs Dagblad den 16 januari 2012 läser jag att rädslan för terrorattacker har ökat signifikativt hos oss svenskar. Den ökade rädslan hänger av allt att döma samman med vad som har hänt i vår omedelbara närhet. Först var det Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv till döds mitt i julhandeln i Stockholm. Sedan Anders Behring Breivik som med sitt blodiga dåd tog 77 människors liv i somras.
Hur skall vi kunna förstå detta? Hur skall vi kunna hantera det?

Vi går omkring och är rädda. Rädda för något hotfullt, skrämmande och oförklarligt ont.
Naturligtvis är vi rädda för en terrorattack - en terrorattack, som drabbar urskiljningslöst. Det är ofrånkomligt. Det är mänskligt.
Men att bara gå omkring och vara rädd är destruktivt. Man sluter sig, man garderar sig, man blir misstänksam och aggresiv. Rädslan urholkar själen.
Jag menar att det finns någonting att förstå. Terrorhandlingar kommer inte från ingenstans. De har en bakgrund, de har ett sammanhang. Det gäller både det som hände i Stockholm 2010 och det som hände i Norge 2011. Också det som hände vid World Trade Center i New York 2001.

Under förra året försökte jag förgäves få in följande artikel i någon av våra dagstidningar. Jag försökte också få diskutera detta i radio. Jag fick nej överallt, trots att man tyckte min artikel var välskriven och klok. Det var som om det fanns en sak, som man absolut inte fick diskutera och det var yttrandefriheten. Den måste man värna om till varje pris - också till det paradoxala priset av offrandet av själva yttrandefriheten!

Det jag emellertid främst önskade med artikeln var att vi inte bara skulle gå omkring och vara rädda. Och bli urholkade i själen. Jag önskade att vi skulle få en något större förståelse av vår egen delaktighet i denna tragiska händelseutveckling, att se litet djupare och därigenom få en möjlighet att inte ytterligare bidraga till återvändsgränder och låsningar.
Det önskar jag oss fortfarande i dag, när jag läser om vår ökade rädsla. Därför lägger jag ut min artikel här även om den är ett år gammal.

VART ÄR VI PÅ VÄG?

Några reflektioner kring yttrandefrihet, kränkningar, hämnd och kärlek

Den 12 december 2010 spränger sig en ung man till döds mitt i julruschen i Stockholm. Av en välsignad tillfällighet blev han själv det enda dödsoffret för sitt attentat.

I sitt avskedsbrev skriver han om sitt handlande:

Till Sverige och svenska folket:. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

Och till min familj: Försök förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när all orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed, när grisen Vilks gjorde vad han gjorde

I min verksamhet som psykoterapeut har jag erfarit att djupa kränkningar – de som drabbar vår självbild och identitet – ger oss nära nog oläkliga sår. De kan inte läkas med rationella argument, knappast heller med egen viljeansträngning. Möjligen kan de läkas genom att den som åstadkommit kränkningen ber om förlåtelse. Eller att förmågan att släppa kränkningen kommer till oss som en gåva – nåd kallas det på religiöst språk. Men om den som har kränkts inte blir lyssnad till i sin kränkning, utan i stället upplever att omgivningen till varje pris skyddar den kränkande, då slår alla dörrar igen.

Hämnd är det tragiska svaret på en oläklig kränkning. En kränkning kräver återupprättelse. Det är mer eller mindre en psykisk lag. Detta har vi sett oräkneliga exempel på genom historiens gång, både individuellt och kollektivt. Den franska filosofen Simone Weil varnade, efter första världskrigets slut, för de behov av återupprättelse som låg slumrande hos det tyska folket efter de kränkande formuleringar som kunde återfinnas i Versaille-fördraget. Hon skulle komma att få rätt. Det var just detta som Hitler kunde spela på, när han fick det tyska folket att följa honom i strävan efter ”återupprättelse” av det stortyska riket.

En ung man spränger sig själv till döds. Han anger som ett av sina två skäl vår tystnad inför vad Lars Vilks gör när han skändar profeten Mohammed i sitt konstexperiment. Han menar av vi alla just genom vår tystnad är delaktiga. Att vi bär ett ansvar. Jag menar att han i detta avseende har rätt.

En mycket märklig paradox blir nämligen synlig här. För att till varje pris värna om yttrandefriheten, är det som om Lars Vilks missbruk av denna frihet inte ens kan diskuteras. Inför våra ögon sker en pervertering av denna vår värdefulla frihet, utan att vi ens påtalar det. Jag skäms å mina egna, å publicisters och å intellektuellas vägnar.  

Lars Vilks menar att konstens främsta uppgift är att provocera. Jag håller inte med honom. Jag menar att konstens främsta uppgift är att fördjupa – vår syn på oss själva och vår syn på världen omkring oss. Att få oss att se. Ofta händer det då att denna fördjupning innebär en provokation – för dem som inte vill se, som inte vill ha sina cirklar rubbade. Men det är en annan sak, den provokativa effekten följer som en konsekvens. Provokationen äger inte ett primärt värde i sig.

Dessutom är det viktigt att se vart provokationen riktar sig. Om den är vänd uppåt, mot makten i dess olika förtryckande eller förstelnade former eller om den är vänd nedåt, mot ”vanliga” människor i deras försök att hantera sina liv på ett anständigt sätt. Dessa senare provokationer, som också har en tendens att vilja dra oss med i ett skratt på någon annans bekostnad, att få oss själva att känna oss överlägsna, upplever jag som både fega och ovärdiga.

Den amerikanske dokumentärfilmaren Leo T. Hurwitz menar att den verksamma kraften i all god konst är kärlek – kärlek till någonting, som är värt att älska. När konstnären skildrar fasansfulla ting, som t.ex. Goya gör i sina ”Caprichos”, så kan man som åskådare, under denna skildring, känna en kärlek till någonting – till den lidande människan, eller till livet självt, när det utsätts för skändning. Samtidigt var naturligtvis dessa Goyas teckningar oerhört provocerande för dem som var ansvariga för de skildrade brutaliteterna, men som inte ville se och inte kännas vid dem.

Jag kan inte uppfatta någon underliggande kärlek till någonting i Lars Vilks teckning av rondellhunden. Jag uppfattar endast en tankekonstruktion kring konstens obegränsade frihet. Och jag upplever en för mig obegriplig omedvetenhet om vilken kedja av destruktiva reaktioner som denna kränkande teckning väcker. När vi nu alla på sätt och vis har kommit att stå i stödjande givakt för denne utsatte ”hjälte”, så kan jag bara tycka att det hela är ytterst obehagligt, tragiskt och - som det har visat sig – farligt.

Den schweiziske djuppsykologen Carl Gustav Jung menade att världen hänger på en tunn tråd, när det gäller människans fortsatta väl och ve och att den tråden är människans psyke. Detta innebär att vi behöver bli mycket mer medvetna, mycket mer varsamma och framför allt mycket mycket mer insiktsfulla än vi är i dag, om vi skall kunna fortsätta att leva tillsammans på denna jord.

  

Minna - min katt

Vilan... Lugnet... Avspändheten...
Kanske också tilltron...
I nästa ögonblick den totala uppmärksamheten
på vad som sker omkring henne
i världen - i livet.
Jag betraktar henne och låter mig inspireras av hennes sätt
att hantera tillvaron
Lugnet och den vilande uppmärksamheten...
Så...

Den 7 januari 2012 - Dagen efter Trettondagen,
den dag de tre vise männen nådde fram till Bettlehem,
där det låg ett nyfött barn i en krubba.
Epifania - inom den ortodoxa kyrkan - Uppenbarelse
Jag bestämmer mig efter mycken tvekan för att börja skriva,
dela med mig,
i rymden, under stjärnorna...

Långt in i december slog denna ros ut i vår trädgård
och blommade så ihärdigt, så ihärdigt.
Ett nyfött ihärdigt hopp.

Simone Weil:
Mod - det är att våga se hur saker och ting verkligen ser ut
och ändå inte ge upp hoppet

Mod... courage... i vår tid