KÄRLEK LEVER AV ATT KÄRLEK SE - en reflektion kring medievåld

Hur mycket av den ökande våldsmentaliteten i vårt samhälle har sitt ursprung i de våldsamma datorspelen? 

Statens medieråd - en myndighet som ska verka för att stärka barn och unga som medvetna medieanvändare och skydda dem från skadlig mediepåverkan, har gjort en granskning av den vetenskap som studerar hypotesen att våldsamma datorspel kan orsaka eller förvärra aggressivt beteende. Granskningen resulterade i att man menar att våldsamma datorspel troligen inte har några betydande effekter på aggressivt beteende.

I Dagens Nyheter den 13 januari 2012 protesterar Andreas Olsson, Predrag Petrovic och Martin Ingvar under rubriken "Våldsamma datorspel kan visst påverka ungas hjärnor" mot medierådets rapport.

De skriver "Som bäst handlar bristerna i Medierådets granskning om okunskap. Tyvärr går Medierådet samtidigt (frivilligt eller ofrivilligt) också starka kommersiella krafters ärenden - de som inser att det finns miljoner att tjäna på extremt våldsamma dataspel."

Ulf Dalquist är en av ledamöterna i Statens Medieråd.

1998 lade Ulf Dalquist fram sin doktorsavhandling "Större våld än nöden kräver? Medievåldsdebatten i Sverige 1980-1995".

Jag blev ombedd att skriva om hans doktorsavhandling på Sydsvenskans kultursida, vilket jag gjorde den 18 oktober 1998. 

13 år har förflutit. Fenomenet med våldsamma skildringar av olika slag i medierna har knappast minskat, tvärtom. Därför vill jag gärna - återigen - dela med mig av mina tankar kring detta så som jag gjorde i min kulturartikel för 13 år sedan.

KÄRLEK LEVER AV ATT KÄRLEK SE

Finns det ett samband mellan våldet i filmer och våldet i samhället? 

Nej, det finns ingen vetenskapligt belagd koppling, skriver forskaren Ulf Dalquist i en ny bok. 

Ingela Romare låter sig inte övertygas av hans argument.

Någon gång i min tidiga ungdom, jag kan ha varit mellan 13 och 16 år, såg jag filmen ”Pimpernel Smith”. Den var producerad och regisserad av Leslie Howard, som även spelade den manliga huvudrollen. Filmen var gjord 1941, mitt under brinnande krig, och handlar om hur en engelsk arkeologiprofessor tillsammans med en grupp studenter beger sig till Tyskland för att rädda judar undan nazisternas förintelse. Han gör det under täckmanteln att han arbetar med arkeologiska utgrävningar för att finna rötterna till nazisternas ariska kultur.

Det som driver honom till detta livsfarliga äventyr är dels hans djupa avsky för våld och övergrepp, dels hans kärlek till de humanistiska värdena. Hans tillgångar i denna verksamhet är hans skarpa hjärna men kanske först och främst hans humor och hans ödmjukhet.

När han i slutet av filmen har gripits och står uppställd vid gränsen för att skjutas av filmens Göring frågar han denne:"Varför svettas ni käre general? Är ni rädd för något?” Han får svaret: ”Rädd?! Vi tyskar fruktar ingenting. Demokratins epok är över. Makt och våld kommer att styra världen. Våld betyder makt och makt krossar motståndet.”

Pimpernel Smith vänder sig mot fönstret, när han hör en tågvissla till avgång och vinkar adjö till den kvinna han hjälpt ut ur Tyskland. Göring drar sin pistol och skriker: ”Stå still! Nu var ni nära döden!” Smith replikerar: ”Finns det ett bättre sätt att dö än när man vinkar farväl till en mycket kär vän.”

Den här filmen gick rakt in i min unga själ. Jag minns att tårarna rann längs mina kinder. Det berodde inte på att det var sorgligt, det berodde på att det var starkt. Någonting berördes djupt inom mig, någonting som var konstruktivt och livsbevarande, detta att stå våldet emot och värna om – och tro på – att det finns någonting som heter humor och kärlek.

Det var en bild som stannat inom mig och som varit med att forma min fortsatta syn på livet och världen, en bild jag kunnat återvända till i misströstans stunder.

”Kärlek lever av att kärlek se” är ett citat från Shakespeare. Att våldet fanns – och finns – både individuellt och kollektivt var helt uppenbart. Frågan är vilka motkrafter som kan mobiliseras inom oss och utom oss – för allas vår överlevnad.

I Ulf Dalquists doktorsavhandling ”Större våld än nöden kräver?” saknar jag hela detta perspektiv, att det vi ser, det som förmedlas till oss, skapar en känslomässig återklang inom oss, att det är något som när oss eller förtär oss.

Ulf Dalquist lägger i stället ner mycken kraft på att bevisa att det inte finns något vetenskapligt belagt kausalt samband mellan det våld vi ser och det våld som begås. Därför, menar han,  behöver vi inte vara så oroliga för den så kallade våldsfilmens påverkan på våra barn och ungdomar. 

Han tycks emellertid bli förvånad över att människor ändå fortsätter att oroas trots alla de argument han kan rada upp mot det han kallar ”axiomet” att våldsfilmen skulle vara skadlig.

Ulf Dalquist tvekar inte om att det finns en stark folkopinion mot ”våldsfilmen”. I sin avhandling hänvisar han bl.a. till en attitydundersökning av Lennart Weibull (1996), som visar att över 81 procent av de tillfrågade anser att videofilmen har en mycket stor eller ganska stor betydelse för våldsutvecklingen i samhället. I Charles Westins studie ”Våldet i bildmedierna” (1995), också citerad av Ulf Dalquist, instämmer 93 procent i yttrandet: ”Barn lär sig att uppföra sig aggressivt genom att härma de våldshandlingar som de ser på TV och video” och 89 procent i yttrandet ”Massmedievåldets långsiktiga effekt är att samhället blir råare.”

 Men i stället för att ta dessa farhågor på allvar hoppas Ulf Dalquist att hans bok skall hjälpa de ängsliga att inte längre vara så ängsliga utan inse att ”våld i rörliga bilder kanske inte är så fasansfullt när allt kommer omkring. Vi vet inte hur det förhåller sig”.

Jag får inte detta att gå ihop. Är det inte så att när vi inte vet hur det förhåller sig borde vi vara desto mer uppmärksamma och varsamma!?

Nu är det emellertid inte massmedievåldet i sig som Ulf Dalquist gör till föremål för sin avhandling. Det är i stället ”våldsfilmen” så som han menar att den konstruerats i mediedebatten i Sverige 1980-1995.

Med detta grepp ställer sig Ulf Dalquist utanför det hela på ett till synes oantastligt plan. Må så vara att man ur filosofiskt och kanske också sociologiskt perspektiv inte kan komma åt företeelsen i sig, men samtidigt är det så att Ulf Dalquist faktiskt utger sig för att ha något viktigt att bidra med i denna samhälleliga fråga. Från sin syrefattiga höjd dissekerar han de deltagandes (s.k. claimsmakers) motiv, argumenation och retorik. Titeln på avhandlingen låter förstå att de som argumenterar mot medievåldet använder ”mera våld än nöden kräver”.

Vad är det då som får Ulf Dalquist att ta detta grepp på sitt ämne? En antydan finns i hans förord: ”När jag någon gång runt 1990-1991 fick idén att skriva om medievåld var det snarast en ung mans frontalangrepp på den svenska filmcensuren som jag hade i tankarna. Då var jag övertygad om att svensk filmcensur uteslutande var följden av lika delar kulturelitism, okunskap och småborgerlighet, och det skulle världen tamejfan få veta i min doktorsavhandling.”

Nu blev det inte så. Ulf Dalquist insåg att ”den analysen kanske inte var någon lysande sociologi”. Han förstår så småningom ”att censorerna på Statens Biografbyrå inte är en samling hysteriska moralister och att filmcensuren faktiskt är resultatet av en ärligt upplevd oro inför medievåldets skadeverkningar”.

Detta kan ju låta som en klok självinsikt och revidering i förhpllande till den något pubertala utgångspunkten. Men faktum är att jag genom hela hans avhandling fortfarande känner den mycket unge mannens uppror mot auktoriteter av av varje slag. Ingen skall komma och tala om för vad som är skadligt eller inte! Ingen skall bestämma över vad jag skall se! Ingen skall under föregivande av oro uttala sig om något som inte vetenskapligt kan bevisas!

Ulf Dalquist menar att mycket av debatten om medievåldet har förts i termer av världsförbättrande. Han menar att de som argumenterar mot medievåldet anser att vårt samhälle skulle bli så mycket bättre att leva i om bara ”våldsfilmen” försvann. Jag tvivlar på att det är så. Jag skulle vilja vända på det. Jag tror i stället att det handlar om en välgrundad oro över att vårt samhälle är på väg att bli allt våldsammare och sämre att leva i – för barn, ungdomar och gamla, för oss alla.

Ulf Dalquist vill att vi, i stället för att bekämpa filmer vi antar är skadliga, skall lägga ner all denna energi på att komma tillrätta med faktiska, odiskutabla sociala problem. På den punkten håller jag helt med Ulf Dalquist, vi måste lägga ner mycken energi på att lösa faktiska sociala problem. Dessa är naturligtvis grogrunden för det ökande våldet i samhället. Men jag opponerar mig mot att det skulle vara ett antingen eller. Jag är övertygad om att de bilder vi får oss till livs också bidrar till tonen och klimatet i vårt samhälle.

När man talar om film är det viktigt att vara medveten om att en film är en utsaga som har ett innehåll och en form. Den fungerar så att säga på två plan, det innehållsmässiga och det berättarmässiga, även om dessa två upplevelsemässigt smälter samman till ett.

Låt oss säga att vi i film skildrar en våldshandling, ett mord, en våldtäkt eller något annat förnedrande övergrepp. Våldshandlingen är innehållet i scenen i fråga. Men denna våldshandling kan skildras på diametralt olika sätt. Den kan skildras med en hållning som innebär kärlek och respekt för människor och liv och därigenom innehålla en underliggande sorg eller smärta över sakernas tillstånd. Eller den kan skildras med en hållning som innebär ett exploaterande och en sensationsmättad voyerism i förhållande till det skildrade.

Som åskådare blir vi med nödvändighet delaktiga i detta. Vi kan välja att lämna biografen eller att stänga av TV:n eller videon, men vi kan inte, om vi stannar kvar, undslippa den hållning filmen förmedlar. Kanske är det faktiskt denna hållning till våldet som är det som påverkar oss mest, inte minst därför att det till stor del sker på ett omedvetet plan, där vi har svårt att värja oss.

Och kanske ligger just här det stora sveket från vuxenvärldens sida, inte i att vi skulle, som Ulf Dalquist fruktar, på ett översittarmässigt sätt förhindra barn och ungdomar att se sådant som de tycker är spännande att se, utan att vi förmedlar till nästa generation en cynisk och penningspekulativ hållning till våld och förnedring utan att ens se vad vi gör och ta ansvar för det.

Våld och ondska finns i denna värld, så är det, det kan vi inte förneka. Det finns också det som står våld och ondska emot. Som människor är vi inställda i detta spänningsfält. Vi bör berätta om detta, skildra de strukturer, som präglar vår existens.

Kärlek lever av att kärlek se, säger Shakespeare. Jag tror att man också kan säga att våld lever av att våld se. Och förnedring lever av att förnedring se.

Så vad är det vi vill ha? Vad är det vi vill ge vidare till kommande generationer?

Detta är frågor som det är ytterst angeläget att vi ställer oss i dag i stället för att göra uppror mot mer eller mindre inbillade auktoriteter.