Rädslan urholkar själen

I Helsingborgs Dagblad den 16 januari 2012 läser jag att rädslan för terrorattacker har ökat signifikativt hos oss svenskar. Den ökade rädslan hänger av allt att döma samman med vad som har hänt i vår omedelbara närhet. Först var det Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv till döds mitt i julhandeln i Stockholm. Sedan Anders Behring Breivik som med sitt blodiga dåd tog 77 människors liv i somras.
Hur skall vi kunna förstå detta? Hur skall vi kunna hantera det?

Vi går omkring och är rädda. Rädda för något hotfullt, skrämmande och oförklarligt ont.
Naturligtvis är vi rädda för en terrorattack - en terrorattack, som drabbar urskiljningslöst. Det är ofrånkomligt. Det är mänskligt.
Men att bara gå omkring och vara rädd är destruktivt. Man sluter sig, man garderar sig, man blir misstänksam och aggresiv. Rädslan urholkar själen.
Jag menar att det finns någonting att förstå. Terrorhandlingar kommer inte från ingenstans. De har en bakgrund, de har ett sammanhang. Det gäller både det som hände i Stockholm 2010 och det som hände i Norge 2011. Också det som hände vid World Trade Center i New York 2001.

Under förra året försökte jag förgäves få in följande artikel i någon av våra dagstidningar. Jag försökte också få diskutera detta i radio. Jag fick nej överallt, trots att man tyckte min artikel var välskriven och klok. Det var som om det fanns en sak, som man absolut inte fick diskutera och det var yttrandefriheten. Den måste man värna om till varje pris - också till det paradoxala priset av offrandet av själva yttrandefriheten!

Det jag emellertid främst önskade med artikeln var att vi inte bara skulle gå omkring och vara rädda. Och bli urholkade i själen. Jag önskade att vi skulle få en något större förståelse av vår egen delaktighet i denna tragiska händelseutveckling, att se litet djupare och därigenom få en möjlighet att inte ytterligare bidraga till återvändsgränder och låsningar.
Det önskar jag oss fortfarande i dag, när jag läser om vår ökade rädsla. Därför lägger jag ut min artikel här även om den är ett år gammal.

VART ÄR VI PÅ VÄG?

Några reflektioner kring yttrandefrihet, kränkningar, hämnd och kärlek

Den 12 december 2010 spränger sig en ung man till döds mitt i julruschen i Stockholm. Av en välsignad tillfällighet blev han själv det enda dödsoffret för sitt attentat.

I sitt avskedsbrev skriver han om sitt handlande:

Till Sverige och svenska folket:. Tack vare Lars Vilks och hans målningar av profeten Muhammed och era soldater i Afghanistan och er tystnad på allt detta så ska era barn, döttrar, bröder och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dö.

Och till min familj: Försök förlåta mig. Jag kunde inte sitta och titta på när all orättvisa sker mot islam och profeten Muhammed, när grisen Vilks gjorde vad han gjorde

I min verksamhet som psykoterapeut har jag erfarit att djupa kränkningar – de som drabbar vår självbild och identitet – ger oss nära nog oläkliga sår. De kan inte läkas med rationella argument, knappast heller med egen viljeansträngning. Möjligen kan de läkas genom att den som åstadkommit kränkningen ber om förlåtelse. Eller att förmågan att släppa kränkningen kommer till oss som en gåva – nåd kallas det på religiöst språk. Men om den som har kränkts inte blir lyssnad till i sin kränkning, utan i stället upplever att omgivningen till varje pris skyddar den kränkande, då slår alla dörrar igen.

Hämnd är det tragiska svaret på en oläklig kränkning. En kränkning kräver återupprättelse. Det är mer eller mindre en psykisk lag. Detta har vi sett oräkneliga exempel på genom historiens gång, både individuellt och kollektivt. Den franska filosofen Simone Weil varnade, efter första världskrigets slut, för de behov av återupprättelse som låg slumrande hos det tyska folket efter de kränkande formuleringar som kunde återfinnas i Versaille-fördraget. Hon skulle komma att få rätt. Det var just detta som Hitler kunde spela på, när han fick det tyska folket att följa honom i strävan efter ”återupprättelse” av det stortyska riket.

En ung man spränger sig själv till döds. Han anger som ett av sina två skäl vår tystnad inför vad Lars Vilks gör när han skändar profeten Mohammed i sitt konstexperiment. Han menar av vi alla just genom vår tystnad är delaktiga. Att vi bär ett ansvar. Jag menar att han i detta avseende har rätt.

En mycket märklig paradox blir nämligen synlig här. För att till varje pris värna om yttrandefriheten, är det som om Lars Vilks missbruk av denna frihet inte ens kan diskuteras. Inför våra ögon sker en pervertering av denna vår värdefulla frihet, utan att vi ens påtalar det. Jag skäms å mina egna, å publicisters och å intellektuellas vägnar.  

Lars Vilks menar att konstens främsta uppgift är att provocera. Jag håller inte med honom. Jag menar att konstens främsta uppgift är att fördjupa – vår syn på oss själva och vår syn på världen omkring oss. Att få oss att se. Ofta händer det då att denna fördjupning innebär en provokation – för dem som inte vill se, som inte vill ha sina cirklar rubbade. Men det är en annan sak, den provokativa effekten följer som en konsekvens. Provokationen äger inte ett primärt värde i sig.

Dessutom är det viktigt att se vart provokationen riktar sig. Om den är vänd uppåt, mot makten i dess olika förtryckande eller förstelnade former eller om den är vänd nedåt, mot ”vanliga” människor i deras försök att hantera sina liv på ett anständigt sätt. Dessa senare provokationer, som också har en tendens att vilja dra oss med i ett skratt på någon annans bekostnad, att få oss själva att känna oss överlägsna, upplever jag som både fega och ovärdiga.

Den amerikanske dokumentärfilmaren Leo T. Hurwitz menar att den verksamma kraften i all god konst är kärlek – kärlek till någonting, som är värt att älska. När konstnären skildrar fasansfulla ting, som t.ex. Goya gör i sina ”Caprichos”, så kan man som åskådare, under denna skildring, känna en kärlek till någonting – till den lidande människan, eller till livet självt, när det utsätts för skändning. Samtidigt var naturligtvis dessa Goyas teckningar oerhört provocerande för dem som var ansvariga för de skildrade brutaliteterna, men som inte ville se och inte kännas vid dem.

Jag kan inte uppfatta någon underliggande kärlek till någonting i Lars Vilks teckning av rondellhunden. Jag uppfattar endast en tankekonstruktion kring konstens obegränsade frihet. Och jag upplever en för mig obegriplig omedvetenhet om vilken kedja av destruktiva reaktioner som denna kränkande teckning väcker. När vi nu alla på sätt och vis har kommit att stå i stödjande givakt för denne utsatte ”hjälte”, så kan jag bara tycka att det hela är ytterst obehagligt, tragiskt och - som det har visat sig – farligt.

Den schweiziske djuppsykologen Carl Gustav Jung menade att världen hänger på en tunn tråd, när det gäller människans fortsatta väl och ve och att den tråden är människans psyke. Detta innebär att vi behöver bli mycket mer medvetna, mycket mer varsamma och framför allt mycket mycket mer insiktsfulla än vi är i dag, om vi skall kunna fortsätta att leva tillsammans på denna jord.