Rädslan urholkar själen 2

Snö och grådis i min trädgård. Tystnad, enstaka fåglar.

På nyheterna meddelas att man har höjt risknivån gällande en möjlig terroristattack i Sverige.

En ung flicka, som genom sitt fönster blev varse självmordsattacken i Stockholm 12 december 2010, berättar att hon nu ständigt går omkring och är rädd.

Beatrice Ask försöker lugna oss med att man skall öka bevakningen och samarbeta med olika säkerhetstjänster i världen för att förhindra nya terroristattacker. 

Tidigare på eftermiddagen har jag läst en artikel om Albert Camus, om hans tankar kring hur man måste förhålla sig till våld och terror om man inte skall hamna i en fullständig återvändsgränd där våld föder fortsatt våld. 

Han menar att man måste sträva efter att inte demonisera motståndaren utan försöka att förstå dennes "skäl". Inte ge den andre rätt men ändå försöka se till det som som är berättigat i den andres uppror. Bara så kan man hejda den negativa våldsspiralen. 

Medan skymningen faller därute funderar jag kring pressens och de intellektuellas roll i detta skeende. Jag önskar oss alla att inte vara så prisgivna åt denna rädslans urholkning av själen. Jag önskar oss alla att kunna se och tolka och förhålla oss till verkligheten omkring oss, så långt det någonsin är möjligt.